frkn felicia

Det var ett tag sedan jag skrev här. Det har varit en kall maj och en regnig start på juni, jag har känt mig fortsatt skör och jag har lagt all fokus på min lilla familj, mellan jobb och allt annat som måste fixas hela tiden. Jag har funderat mycket på sociala medier och vad det gör med mig, och jag slits mellan en önskan om att ta bort allt vad sociala medier är och fria mitt liv från all ångest och självkritik som följer med dem, och att vilja fortsätta skriva här och kunna dela det på en plattform där alla ändå finns. För jag är fullt medveten om att ingen skulle läsa mina nedplitade små tankar om jag inte länkade det enkelt på Instagram, och trots allt är det lite kul att få dela med sig.

Jag har velat, jag har våndats, jag har fortfarande inte kommit fram till något bra. Det finns en stor del av mig som undrar vem jag skulle vara, och vad jag skulle göra, om jag slutade scrolla. Skulle jag börja läsa nyheterna? Skulle jag kanske bli klar med det där pusslet jag började med på nyårsafton? Skulle jag sova mer? Bli gladare? Skulle jag kanske börja tycka om min kropp igen, när den slipper jämföras med andras? Eller skulle jag kanske bli mer ensam? Känna mig utanför? Inte hänga med, varken i mina vänners liv eller samhällsutvecklingen?

Listan på fördelar med att sluta med sociala medier är mycket längre än listan på nackdelar, men nackdelarna väger tungt. Det finns ett behov i mig att få dela med mig av mig själv, att visa bilder jag tar som jag tycker är fina, att resonera och diskutera tankar och känslor. Och det vore tråkigt att förlora det.

Det finns antagligen en mycket mer avslappnad inställning till sociala medier, där det inte är allt eller inget. Jag har försökt ha den, ställa om och inte gå in och uppdatera flödet hela tiden, men det visar sig att även om jag inte är beroende av varken kaffe eller snus har jag väldigt lätt att bli beroende av dopaminkicken som kommer av likes, kommentarer och roliga videos på katter. Och jag är så nyfiken på vem jag blir utan det. Speciellt när dopaminkicken ofta följs av en djup dipp. Ibland på grund av att influencers med tre barn visar sin smala, tonade kropp ett halvår efter förlossningen, ibland på grund av att det känns som att varenda person är iväg och gör härliga spännande saker medan du bara kämpar på med tvätt, trots och dammsugning, ibland på grund av att någon du följer och som länge har kämpat för att få barn behöver fatta det ofattbara beslutet att stänga av respiratorn på sitt efterlängtade nyfödda barn och låta hen somna in.

Att inte kunna välja alls när och var jag möts av viss information och vissa intryck har stor påverkan på mitt liv. Och kanske är det bara för mig att släppa min önskan om att bli läst, sedd och förstådd på internet, hoppas på att några hänger kvar här även om min Instagram försvinner och försöka att inte bry om mig om jag helt plötsligt bloggar för ingen. Kanske behöver jag vara vuxen och välja min mentala hälsa framför mitt bekräftelsebehov.