Skör

Ja visst gör det ont när knoppar brister skrev Karin Boye, och aldrig har jag känt det så starkt. Våren har gjort sitt intåg. Magnolian och körsbärsträden blommar rosa och överallt förvandlas små knoppar till stora blommor eller ömtåliga ljusgröna små blad. På äppelträden och syrenerna kan man redan nu ana vad som komma skall, och gräsmattorna förvandlas från bruna tomma ytor till gröna språngbrädor för skuttande barnfötter.

Kommunarbetarnas lövblåsare gör att dammet virvlar på vägen till förskolan, men häggen doftar så gott att jag inte kan låta bli att stanna och andas djupt. Efter jobbet kan vi, istället för att gå in och andas varandras begagnade luft, beskära hortensior, så gräsmatta och vända kompost. Vända ansiktet mot solen som är på väg ned bakom kullen och lyssna på fåglarna.

Samtidigt, många mil från mig, väljer en släkting, en ung man med hela livet framför sig, att avsluta sitt eget liv. Han fattar beslutet innan konsekvenstänkandet är fullt utvecklat, men såg kanske ingen annan väg. Mitt i den blommande våren slänger han sig ut, och allt faller. Kanske var han en knopp som var på väg att brista, och kanske gjorde det för ont.

På bussen två dagar efter ser jag en pojke som ska på utflykt med sin assistent. Han är född med en funktionsvariation, och behöver hjälp att hantera stora känslor. Han tappar sin keps på bussgolvet, och brister ut i gråt och skrik. Lite som en treåring, fast han är tonåring. Hans assistent bemöter med värme och ömhet, men pojken vill inte. Kanske var det droppen som fick bägaren att rinna över, kanske hade ingenting varit som det brukar den morgonen. Han börjar slå omkring sig och sig själv, i huvudet. Hårt. Det hörs att det gör ont. Andra vuxna kommer fram. Bemöter också med värme och ömhet och pojken lugnar sig. Jag vågar inte hjälpa, vill inte göra fel, sitter bara bakom och gråter.

Jag vet inte ens riktigt varför jag gråter. Kanske för att solen lyser utanför och traktorerna plöjer åkrarna och rådjuren äter upp tulpanerna och världen är vacker, men en pojke har ont. Fåglarna kvittrar och gruset knastrar och solen värmer och allt är nytt, men en annan pojke finns inte längre.

Jag känner mig skör. Nästan som att jag skulle falla ihop om någon rörde vid mig. Gråten kommer lätt. Allt sitter utanpå, exponerat för den vassa aprilsolen. Ja visst gör det ont när knoppar brister.