frkn felicia

Helgen har gått i scenkonstens och kulturens tecken. Jag jobbar ju nu inom kultursektorn efter många år med skolfrågor, och är inte van vid att behöva gå och se scenkonst (för ingen i branschen säger teater, har jag fått lära mig, det är tydligen förenligt med allvarligt straff att exkludera dans, cirkus och alla andra former av scenkonst som finns) för att mina chefer ska tycka att jag är bra på mitt jobb. Eftersom min livssituation ser ut som den gör, med två små barn och hus och tomt, har jag inte alltid utrymme att prioritera det. Men den här helgen tog jag igen lite!

I fredags deltog jag på ett evenemang, som egentligen höll på hela helgen, på min arbetsplats, men vem spenderar hela helgen på sitt jobb. Där ingick att lyssna på ett par seminarier, ett om teknikens möjligheter för scenkonst och ett om hur vi ska få flera unga vuxna att uppleva scenkonst (jag börjar bli riktigt trött på ordet scenkonst nu), och att titta på en föreställning.

Jag var från början inte jättetaggad på att jobba 14 till 21, efter att ha vabbat barnen halva dagen, och det visade sig att någon där uppe inte ville att jag skulle göra det heller. Jag fick för det första jättebråttom till tåget och hann inte äta lunch, för det är sådan jag är. När jag kom fram till perrongen såg jag att tåget, som var det sista tåget jag kunde ta för att komma fram i tid, var inställt. Jag satte mig ned, tog upp SL-appen, eftersvettades, och kollade på alternativa vägar. Det fanns inga. Jag satt där i en halvtimme medan svetten fryste till is på kroppen medan den beräknade ankomsttiden för tåget efter mitt kontinuerligt sköts fram. Till slut gav jag upp och gick och köpte en macka, choklad och Cola Zero. Till slut kunde jag sätta mig på bussen, som jag från början inte kunde ta eftersom den skulle innebära att jag kom sent till evenemanget, men nu var jag ju redan sen. Den bussen är vanligtvis i princip tom, men just den här dagen skulle halva kommunens skolbarn också kliva på, vilket innebar att bussen både blev trång och sen. När jag klev in genom dörrarna på jobbet, och möttes av en tom lobby, hade det tagit en timma och 45 minuter för mig att ta mig en sträcka som tar tio minuter med bil. Älskar kollektivtrafiken.

Jag gick på mina två seminarium, köpte middag från Mackverkets foodtruck (magiskt gott efter en dag utan riktig mat) och förberedde mig mentalt på att se föreställningen Jorma Heart Jorma Soul. Jag kan säga, helt utan att skämta, att jag bokade in mig på den enbart på grund av titeln. En dramakomedi om en medelålders finsk trubadur som turnerar Sverige runt för att leta efter sin förlorade kärlek Cecilia-Marie, som han mötte under dansbandsveckan i Malung 1998. Föreställningen var på både finska och svenska, vilket efter flera år med Käärijä känns ganska naturligt för mig, och monolog varvades med finska covers på svenska dansbandslåtar. Det var precis lika bra som det låter. Här kan ni se var ni kan se den själva.

Föreställningen pågick i lite drygt en timme, och sedan var det paus, följt av karaoke. Eftersom jag var spiknykter och bland kollegor och Pelle kämpade själv med nattningen där hemma och jag skulle vara iväg även lördagskvällen struntade jag faktiskt i karaokedelen och tog mig hem lite tidigare istället. Jag fick se en magisk solnedgång, hann säga godnatt Märta innan hon somnade och kunde slänga mig i soffan och kolla på film med min man innan jag till slut däckade, så jag tror att jag gjorde helt rätt val.

Njutet i de sista solstrålarna.

Ny dag, ny kulturupplevelse! I 25-årspresent fick min lillasyster två biljetter till Björn Gustafsson Live, som jag lyckades roffa åt mig i försläppet. Hon velade länge mellan att ta med sin sambo och ta med mig, men till slut lyckades jag spela tillräckligt på hennes dåliga samvete för att få följa med (sorry, Victor). Vi åt middag, som vi var sena till, för sådana är vi, på Tapas28. Det var gott och trevligt och man fick jättestora glas med rosé-sangria. Det är kul med tapas, för det är nästan alltid gott och jag blir alltid mätt, men jag är ändå aldrig riktigt nöjd när jag går därifrån. Är det bättre att äta mycket av en god sak, än lite av många goda saker? Kanske.

Min gulliga syster! Bästa sällskapet efter mina barn!

Och sedan såg vi Björn Gustafsson, mitt livs crush sedan 2008, på China Teatern. Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Jag visste att det skulle vara mycket musik, och det visade sig att Björn Gustafsson hade ungefär samma upplägg som Jorma. Det var prat och humor blandat med musik. Inga finska covers på svenska dansbandslåtar, dock. Däremot en peppig låt om en man som hade ett komplicerat förhållande till äpplen, ett actionscen helt utan andra statister eller rekvisita, pikar mot Love is Blind-Ola och en lång berättelse om en deprimerad tomtenisse.

Jag skrattade så jag grät. Inte bara har han fantastisk timing, det vet ju alla, och lite förvånande en fantastisk sångröst, men humorn kändes också väldigt millennial (läs: knäpp). Ibland kan man ju tycka att något är väldigt kul, men man förstår inte alla referenser, typ som när jag tittar på Killinggängets grejer från 90-talet. Men här tyckte jag att det var kul och jag förstod varför. Och jag är väl kanske precis målgruppen för hans show. Jag tyckte mig se en och annan (läs: uteslutande) 30-någonting kvinna med ankelstrumpor och mixade känslor för Björns mustasch där.

Kan inget annat än att rekommendera. Gå och se!

I lördags råkade det ju även vara Kulturnatt Stockholm. Så istället för att åka hem i rimlig tid och umgås med min stackars gräsänkling till man, som var tvungen att se Tarantinos Once Upon a Time in Hollywood IGEN i min frånvaro, mötte vi upp min systers sambo och deras kompisar på Livrustkammaren. Där kollade vi på en 400 år gammal, och riktig, häst, testade riddarhjälmar, sprang på bekanta och valde ut vilka klänningar från 1700-talet vi ville ha. Sedan var jag slut som artist.

Och det var mina kulturupplevelser det.