frkn felicia

Förra veckan hade jag, egentligen helt onödigt eftersom vi bara har en massa röda dagar framför oss, tagit ledigt för ett litet påsklov med barnen. I praktiken blev själva lovet bara tre dagar, eftersom Pelle tog ledigt på skärtorsdagen för att vi skulle kunna börja städa inför påskhelgen då. Men vi lyckades fylla våra tre dagar bra, vi fick tre intensiva och fantastiska dagar tillsammans, och att komma tillbaka till jobb och att somna vid läggningar och utbildningar efter den här veckan har känts nästan ogenomförbart.

Vi startade måndagen starkt med att precis missa tåget till Södertälje. Vi kom iväg i bra tid, var på perrongen sju minuter innan tåget skulle gå, och tre minuter innan tåget skulle gå kom ett av barnen på att hen skulle kissa. Försökte ragga mig till att perrongvärden skulle öppna toalettdörren, för då hade vi kunnat kissa lite fort och ändå hinna med tåget. Men han motstod min charm och insisterade på att jag skulle ta mig ut genom spärrarna med dubbelvagnen, betala tio kronor och sedan ta mig tillbaka medan han letade i säkert en hel minut efter knappen som låste upp toalettdörren. Väl inne i badrummet hör vi hur tåget kommer och går, och när vi kommer ut på perrongen nås vi av informationen att nästa tåg inte går hela vägen. Så vi satt fint på perrongen i 45 minuter. Vi hann se en helikopter landa nära oss, vilket ju var spännande. Men annars ingen höjdare.

Till slut kom vi fram till Torekällberget och kunde möta upp min föräldralediga kompis och hennes två barn, som fantastiskt nog är lika gamla som mina barn. Vi såg dockteater, Vargen och De Tre Små Grisarna, Konny Kotlett, Bosse Bacon och Fläsk-Fia. Kul, tyckte nog alla.

Nils och Hjördis. Gullungar.

Vi åt lunch i solen, och fyra barn lämnade ensamma vid ett bord känns helt plötsligt som väldigt många barn.

Vi lekte lite i Handelsboden, där jag faktiskt aldrig gått längre in än till butiken. Det var ju ett jättebra lekrum där två småbarnsmammor faktiskt kunde sätta sig en stund, om än kort.

Det var väldigt lugnt på Torekällberget, trots att det var påsklov, och det är det jag gillar med att göra utflykter söderut, snarare än in mot Stockholm. Man behöver nästan aldrig trängas.

Nils och Harry tar en paus.

Sedan fick tre av fyra barn gunga gungbräda och leka lite medan Märta sov i vagnen.

Kolla lite på nykläckt killing och vilja stå på exakt samma plats, trots att det finns jättemycket ledig yta bredvid.

Och så lite lek på Råby gård. Här någonstans började väl alla känna sig lite trötta. Mammorna gick och gäspade och barnen blev mer och mer irriterade för småsaker, och tillräckligt modiga för att tjafsa även med de som inte var deras syskon.

Så vi sa hej till grisarna och hästarna och sedan åkte vi hem.

På tisdagen hade jag, av någon outgrundlig anledning, bestämt att jag och min syster skulle åka in till Stockholm med barnen. Jag hade sett att de firade att Pippi fyller 80 år (vilket alla institutioner i hela Sverige verkar göra i år) på Sjöhistoriska museet, och det kändes kul eftersom jag aldrig hade varit där tidigare.

Det hade nog varit relativt smärtfritt om jag inte hade fått de geniala idéerna att 1. ge barnen okontrollerad frihet till vattenflaskor och 2. gå till Kungsträdgården för att se körsbärsblomningen först. Vi gick till Kungsträdgården, såg de fina blommorna genom folkhavet och skulle sedan ta bussen ut till museet. Grejen är den att det skulle alla andra också. Vi fick inte plats på bussen, Nils behövde kissa med ungefär tio minuters mellanrum, det var lunchtid, det finns inga bra lunchrestauranger med plats för barn i city och både jag och min syster blir extremt hangry. Till slut gav vi upp på bussen, gick tillbaka och åt lunch på TacoBar där vi krånglade in dubbelvagnen, gick på toaletten fyra gånger till, och serverade barnen quesadillas de inte åt. Jag trodde att vi aldrig skulle komma fram.

Men det gjorde vi! När vi tog bussen från ändhållplatsen och på eftermiddagen istället för precis innan lunch fick vi faktiskt plats, och vi kom fram till ett väldigt lugnt och svalt Sjöhistoriska.

Vi lärde oss lite om fartyg, lite om fiskar, lyssnade på en tredjedel av en sagostund och hittade sedan lekrummet Blubb.

Blubb var en succé! Och eftersom vi kom ganska tätt inpå stängning (med tanke på att vi startade resan vid 09 på morgonen kanske ni förstår hur svettig dagen hade varit) blev vi till slut nästan ensamma i rummet. Det betydde i princip obegränsad tillgång till rutschkanan. SU-CCÉ!

Sedan missade vi bussen tillbaka till city (flyt), så vi tog en lång och solig promenad utmed vattnet. Jag råkade lova att barnen skulle få glass från ”den första glasskiosk som kommer”, vilket de trodde var varenda byggnad vi gick förbi. Så trots att själva promenaden var mysig var den också ackompanjerad av ”GLASS!” hela vägen.

Till slut, på Strandvägskajen, fick de sin glass. Jag tog årets första mjukglass. Mycket gott.

På onsdagen kände vi oss alla nog rätt möra, framför allt jag. Men det var sista dagen att lämna tillbaka våra biblioteksböcker, så vi tog oss tappert iväg igen. Dock inte lika långt den här gången.

Vi lämnade tillbaka böckerna, lånade typ femton nya, läste lite, ritade lite och gick sedan hem igen och bara rådde om varandra.

Det var ett kort men intensivt och otroligt glädjefyllt påsklov, fyllt av stresspåslag och svett och skratt och pussar och toapauser. Det känns i hjärtat att inte varje vecka kan vara såhär.