Bajsmamma!

En vän till mig la upp en bild på sitt barn på Instagram och skrev, och nu parafraserar jag, att ”vad bra jag har hanterat det här intensiva barnet de senaste dagarna, jag beter mig själv som ett barn, känns bajs”. Och det var länge sedan jag gick in på sociala medier och kände att det var befriande. Någon som skrev hur det var. Någon som jag. Som inte heller alltid kan vara den vuxna i alla situationer, kanske framförallt i de situationer där man är den enda vuxna. Sedan Den Stora Tröttheten slog till tidigt i vår har min mentala ålder sjunkit för varje dag. Snart är jag nere på minusålder.

Är tanken att man alltid ska kunna bemöta sina barns alla humör och upptåg och utbrott med ett moget lugn och väl uttänkta metoder? För i sådana fall misslyckas jag. Häromdagen, när jag var sjuk och hemma ensam med barnen, skulle jag söva Märta för hennes tupplur. Vi gör det i vagnen för att det är enklare, men när en lunchtrött och entusiastisk treåring vill hjälpa till är det ändå inte enkelt. Jag sa till flera gånger att nu får du kanske gå och göra någonting annat, kan du inte leka med bilarna under tiden, det där låter för mycket, snälla släpp vagnen och väck henne inte, hon har precis somnat. Till slut tröttnade han på mitt tjat och fräste ”bajsmamma”. Och jag var då ganska trött på hans bus också och slängde ur mig ”bajs-Nils”. Jag gjorde det med ett leende och en skämtsam ton och han bara skrattade, men ändå. Inifrån vagnen hörde vi ”bajs… mamma” och ett litet fnitter. Första gången Märta satte ihop två ord. Kanske inte mitt stoltaste ögonblick i livet.

Jag har läst flera böcker och läst en stor mängd artiklar och följer sociala medie-konton med tips på hur man är en bra förälder. Jag har så många bra metoder och knep i huvudet, men ibland stannar de där. När något triggar mig eller när jag har extra stark PMS eller om jag inte har fått sova någonting på flera veckor, då går det inte att vara vuxen. Det går inte att räkna till tio i huvudet, eller titta på barnens små händer, eller bara sitta stilla och försöka vänta ut skrikandet. Ibland behöver jag som vuxen också få utlopp för starka känslor och frustration. Ibland kanske jag inte alltid har möjlighet, eller får utrymme, att förklara hur jag känner. Och även om jag gör det är det ingen som tar hänsyn till det. Och det ska de såklart inte göra heller, i alla fall inte något barn, men svårt att hantera är det.

Och ibland kan jag tänka att det kanske inte är meningen att vi alltid ska vara vuxna, mogna, samlade. Vi kanske måste visa våra barn att ibland är det okej att tappa det, så länge man pratar om det och ber om ursäkt i efterhand, och inte skadar varandra (men det vet vi ju redan). Barn måste kanske se att vuxna också har känslor och reaktioner och triggers, för att i sin tur kunna hantera sina. Eller så är det någonting jag intalar mig för att jag inte ska känna mig som en så dålig mamma. Mina barn är det bästa som har hänt mig, men i stunder tar föräldraskapet ut det sämsta i mig.