Idag är jag tillbaka på ”jobbet” efter en veckas påsklov med barnen och en dags vabbande. Jobbet är idag det lokala biblioteket, eftersom jag har en digital utbildning att ta igen som varken passar sig för kontoret, där kollegor skamlöst ”tittar in” i rummet för att ”stämma av en kort sak” med en frekventhet som skulle imponera på det japanska tunnelbanesystemet, eller ett hem fullt av halvsjuka barn och en vabbande pappa, som ingen av dem vill att mamman ska sitta och titta på YouTube hela dagen, för vad är det för jobb egentligen.
Så här sitter jag, bredvid förvånansvärt många andra personer i olika åldrar som jobbar eller studerar eller läser böcker, och tittar på en workshopbaserad och digital utbildning i efterhand. Jag kan inte säga att det ger mig så mycket som kursledaren antagligen hoppades på. Och ännu mindre idag, kanske, än andra dagar. Mina lediga dagar hemma tillsammans med barnen gav mig mycket, både hopp och huvudvärk, men kanske framförallt en stor längtan att få ha det som vardag igen. Jag fick, som jag skrev i något tidigare blogginlägg, lajva föräldraledig, och det gjordes till hundra procent. På tre dagar hann vi göra lika många utflykter och nu sitter jag på ett grått bibliotek med en grå himmel utanför fönstret och tittar på när andra diskuterar vad de har kommit fram till i sina bikupor och längtar tillbaka. Till och med en vabb-dag med barn som inte ens är sjuktrötta känns som en dröm i jämförelse med det här.
Kanske kommer det en dag när jag också har vunnit 1,4 miljarder på Eurojackpot eller blivit upptäckt på bloggen och kan tjäna massvis med pengar på tveksamma samarbeten eller får ett stort arv från en mystisk och hittills okänd släkting på Madeira och slipper jobba hela dagarna. En dag kanske. Fram tills dess får jag gott sitta här och försöka fokusera på kursledarens långa monolog om hur barnkonventionen påverkar kultursektorn samtidigt som jag försöker undvika att gå in i mailinkorgen och se alla hundra flaggade mail jag behöver ta tag i, väl medveten om att jag för en vecka sedan var på exakt samma ställe, men ledig och tillsammans med två glada barn som ville påskpyssla och läsa Halvan-böcker. Så nära, men ändå så långt bort, som man brukar säga.
frkn felicia 
Lämna en kommentar