Tomten vaknar

Och inte den rödklädda gubben med skägg. Utan den stora lilla plätten av natur utanför vår ytterdörr. Efter vad som känns som ungefär tre år av brunt och grått och svart börjar det gröna och gula och lila titta fram. Det är en ynnest att flytta en hög med ris och hitta en liten sjö av vitsippor, och dra bort torrt fjolårsgräs och hitta små blåa blommor, och få försöka lista ut vad som är ogräs och vad mina föräldrar planterade med mening. I helgen, som alla andra helger, var vi ute i trädgården och fick uppleva, och försökte fånga, uppvaknandet.

Gula blommor börjar titta fram på den stora busken (haha, jag vet inte vad någonting heter?) utanför vardagsrumsfönstret.

Rhododendronbuskarnas knoppar växer så det knakar. Det är inte lång tid kvar tills buskarna är fyllda av rosa och lilla blommor.

Jag var två sekunder från att plantera en magnolia på vår gamla tomt, och nu har jag en planterad och rotad och snart snart snart blommande magnolia. Jag älskar magnolior.

Påskliljor antingen på väg eller redan anlända inför påsken.

Märta, hundra procent redo att gräva upp de nyligen upptäckta blommorna.

En liten vitsippegömma under en vildvuxen och livsfarlig ros.

Blommorna kämpar sig upp genom det bruna fjolårsgräset. Det ger hopp.

Paus för att klappa katten.

Barnens uppdrag när vi är ute och jobbar i trädgården, eller när Pelle är ute och jobbar i trädgården och jag kryper runt i gräset och fotar halvtaskiga bilder på knoppar, blir att vattna omplanterade buskar. Det får stora konsekvenser både för barnens kläder och vår vattenräkning, men de tycker att det är så roligt.

Vi hjälpte naturen på traven lite och rensade bort en stor mängd ris. Vår elda-i-höst-hög är nu så stor att jag blir orolig att vi inte kommer hinna elda allting även om vi håller på varenda helg hela hösten.