frkn felicia

Min mamma älskar Agatha Christie. Jag vet inte om hon har alla hennes böcker, men nästan. Min uppväxt är fylld av minnen från att mamma sitter och läser Poirot och Miss Marple, och sedan går upp och tittar på Poirot och Miss Marple på teven. Därför bestämde jag och mina syskon oss för att ge mamma en deckarinspirerad födelsedagspresent i år. Vi skulle gå på mordmiddag! Det visade sig att det var svårare än vi trott att hitta en middag med tillhörande mordmysterium, men till slut fann vi I Grevens Otid på Brygghuset i Stockholm. Trerätters och mord.

Så i lördags fixade vi barnvakt. Vi duschade, bytte om från funktionskläderna och tog tåget in till storstan. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Ett tag tänkte jag att vi skulle vara de enda på plats, eller att alla andra skulle vara mycket finare klädda, eller att hela upplevelsen skulle kännas amatörmässig. Men det var fullsatt, vi smälte in bra bland alla lagom uppklädda människor och både middag och skådespel var (mer eller mindre) bra. Det var framförallt två skådespelare som stack ut, han som spelade greven, som var väldigt väldigt rolig, och hon som spelade pigan Sara, som skådespelade som att hennes liv hängde på det.

Såhär står det på hemsidan:

I Teater Scarlets genom tiderna bäst säljande mordgåta får vi följa dramatiken kring Greve Samuel Af Ugglas, hans familj och Ostindiska kompaniet under 1700-talet. Vi får också följa med till Sillgatan som var känd som Europas på den tidens farligaste gata och lära känna dess invånare. Det är en historia med många tvister där handlingen vänder snabbt.
 
Det handlar både om relationer, politik, pengar, stöld och förstås mord! En mängd olika karaktärer blir inblandade i historien och frågan är om du kommer att kunna avgöra vem av dem som är den skyldige.

Vi fick varsin pamflett med information om varje karaktär, en uppmaning om att varje detalj var viktig och några rader att anteckna på, och mellan tredje och fjärde akten skulle vi gissa vem som var mördaren och varför. Jag vet inte varför, men jag la en sådan press på mig själv att lista ut vem mördaren var. Jag ansträngde mig så mycket för att hänga med i allt som sades och vad alla gjorde att jag till slut fick ont i huvudet. Kanske var det för att jag ofta brukar kunna lista ut slutet i filmer och serier, eller för att jag också gillar deckare, eller för att jag har orimliga förväntningar på min egen analysförmåga, för jag brukar inte vara speciellt tävlingsinriktad. Men lista ut det skulle jag göra, om jag så svimmade på kuppen.

Men jag, och jag gissar 99,9 procent av publiken, misslyckades. Och det var helt ärligt inte mitt fel. För en vital del av handlingen, och ett uppenbart motiv, presenterades först i fjärde akten, samtidigt som man avslöjade mördaren. Slarvigt, tyckte jag, och var en dålig förlorare, och är det fortfarande. I en bra whodunit har alla ett motiv, och man ska lista ut vem av dem som var desperat nog att till slut mörda. Det finns ingen poäng med att ge en person ett motiv, och möjlighet, och rätt desperation, och sedan bara: ”haha, trodde ni ja, men det här hände bakom kulisserna medan ni inte såg, så det var den här andra personen som var mördaren”. Dessutom förklarades inte varför det bara var den första personen, som var uppenbar mördare (men sedan visade sig inte vara det), som vann på mordet. Den riktiga mördaren vann alltså ingenting på det. Men den här andra personen, som tydligen inte visste någonting eller hade någonting med det att göra, vann allt. Mmmmmmmmmmm. Ni hör ju att åsikter finns.

Men. Oavsett vad jag tyckte om eventuella plot holes och orimliga storylines var det en väldigt trevlig grej att göra, så min rubrik är kanske onödigt elak. Det var väldigt kul att mellan akterna få sitta och diskutera i smågrupper (trodde jag aldrig att jag skulle säga) och få försöka lösa ett mysterium. Innan jag skadade min fot drömde jag alltid om att bli polis, och i lördags fick jag i alla fall lajva uppsyningsman på 1700-talet.