frkn felicia

Även om min morgon har börjat med en ganska bra lämning (äntligen!), en varm choklad med grädde på kafét bredvid busstationen (hatar inte att missa bussen och behöva vänta en timme där) och en hälsomassage på jobbet (på riktigt något av det skönaste jag har varit med om) är det ändå måndag. Och på måndagar behöver man pepp och det finns ingenting som peppar så mycket som musik.

Det här är nytillskotten i min Spotifylista. Jag är fullt medveten om att låtarna antagligen har TikTok-trendat i ett halvår, men de är nya för mig. Och om du, som jag, inte riktigt längre hänger med är det kanske heta tips!

Det här är tyvärr ingen låt om arbetsplatsträffar eller vad som händer på dem, utan som jag förstår det är APT en cool och trendig förkortning på apartment. Eller? Någon yngre än mig som vill rätta? Låten är bra i alla fall. Den börjar som The Ting Tings, fortsätter som en klassisk Bruno Mars-låt och avslutas i Chappell Roans anda. Den fungerar också med barnen, vilket är en värdefull egenskap i en låt just nu.

Sångaren i Måneskin (som jag för övrigt trodde var typ 40 år gammal, men som är yngre än mig, hej hej åldersnoja) har släppt musik solo. Det känns lite Harry Styles, lite enkel gitarrbaserad tatuerad androgyn smörsångare som sjunger pop med rockiga undertoner, lite sådant som jag är svag för.

Gissa vem som har släppt musik? Elphaba (eller Cynthia Erivo, som hon heter på riktigt)! Woho! En väldigt enkel produktion (säger jag som inte kan någonting om musikproduktion överhuvudtaget) där rösten får ta nästan all plats. Fin melodi, bra text, och så hennes röst. Så oansträngd. Så fin. Går rakt in i min kropp.

De flesta som känner mig skulle kanske inte gissa att jag lyssnar på Lil Nas X. Eller så är jag inte alls så djup som jag tror och exakt noll personer är förvånade. Jag tycker att den här låten har ett Kanye-innan-den-psykiska-ohälsan-sound och det är svårt att värja sig mot refrängen. Jag blir alltid glad när jag hör den.

Mumford & Sons har tagit en liten utflykt till vinden, öppnat koffertarna, dammat av sina banjos och ingen kunde vara gladare än jag. Mumford & Sons två första studioalbum är två stora stora favoriter hos mig, men sedan tappade de sitt sound när de skulle försöka hänga med i musikutvecklingen och jag tappade dem. Men nu är det tillbaka! Kanske har de i sin medelålder insett att det inte är någon idé att försöka hänga med och att man inte behöver ändra ett fungerande koncept. Fansen blir också äldre. Det enda jag saknar är ännu mer banjo. Det kan inte bli för mycket banjo!

Precis som alla andra millennials är jag också både exalterad över och tacksam att Lady Gaga har släppt ett album som låter som 2009. Var det såhär våra föräldrar kände när artister började göra musik som lät som att den kom från 80-talet?

Det här lever inte upp till hennes The Rise and Fall of a Midwest Princess, men det är ändå en låt som går varm i mina hörlurar. Chappell Roan verkar göra det mesta bra, men jag har ändå två frågor efter den här senaste singeln. 1. När ska artister sluta rida på countryvågen? och 2. Varför handlar den här låten om en kvinnas förmåga att tillfredsställa andra kvinnor ändå om män? Dela upp er i små grupper och diskutera.

Hoppas att jag har kunnat liva upp er sista måndag i mars något!