Okej, såhär. Innan ni dömer mig. Jag skrev faktiskt att jag hade gått om jag hade haft möjlighet. Och jag fick möjlighet! En mans kusins mans bror, och tidigare hyresgäst, som dök upp som gubben i lådan och presenterade möjligheten bara sådär när vi råkade ha lite pengar över och lite tillgång till barnvakt och allting bara klaffade sådär som det nästan aldrig gör. Så i lördags var jag och Pelle och såg kent på 3Arena.
Vi firade min farmors åttioårsdag samma dag, och efter att ha tagit bilen till Bandhagen och tunnelbanan till Globen och kommit till arenan samtidigt som alla andra, det vill säga 35 minuter innan konsertstart och 25 minuter efter arrangören ville att vi senast skulle vara där, stått i en av världens längsta toalettköer och börjat svettas redan innan vi kommit in i själva konsertlokalen steg vi in i folkmassan på golvet framför scenen. 5:54 blinkade det på skärmen, och vi hade alltså nästan sex minuter tillgodo efter att ha stressat ihjäl oss för att komma dit. Och kent, Gud välsigne dem, började i tid.
De första låtarna var från de första skivorna och gjorde de medelålders männen i Fedorahattar, västar och scarfs väldigt glada och mina öron väldigt ledsna. 3Arenas ljudsystem klarade inte av sådan skränig rock. Men sedan gick de över till de senare plattorna och resten av konserten kunde man faktiskt höra både melodin och vad Jocke Berg sjöng. Omgivna av Fedoramännen, ett salongsberusat gäng medelålders kvinnor, två väktarliknande män som inte rörde en min under hela konserten och ett stupfullt gäng ungdomar som antagligen inte var födda när första plattan kom ut (till skillnad från mig, som var två år gammal) fick vi sedan uppleva kent. Igen, för min del.
Trots att skämskudden åkte fram när Jocke Berg blundandes stod längst fram på scenen med armarna utsträckta som Jesus på korset och vinkade efter mer applåder och jubel går det inte att undgå det faktum att kent är bäst på det de gör. De spelade i drygt två timmar och jag var ändå besviken när det tog slut. En trött småbarnsmamma som efter fem timmars sömn hade spenderat dagen med att prata med åttioåringar och springa efter sina barn i en livsfarlig trapp med stengolv nedanför och inte hade ätit sedan lunch ville se mer. Då är det bra.
Och de spelade Kevlarsjäl. Min gråtlåt. Min låt. Det musikstycke som har tagit mig igenom tonåren och de värsta stunderna i mitt liv. Och jag vet inte ens om jag vågar erkänna hur mycket jag grät när de spelade låten. Det var så pass att jag inte ens kunde sjunga med till slut, utan bara mimade med i texten medan jag hulkgrät. Så kan det gå. Jag tror varken Fedoramännen eller de salongsberusade tanterna la märke till något, och Pelle vet, men en sådan offentlig uppvisning av mina känslor har jag inte haft sedan jag precis hade träffat mina stora idoler och framtida man, trodde jag, i Tokio Hotel när jag var tretton år gammal.
Jag är fortfarande lite arg på dem. Jag tycker att de är (var?) för coola för att återförenas. De borde inte vilja ha mer pengar för att kunna köpa hus i Spanien, eller vad det nu är de ska göra. Och vem i hela friden var det som bestämde vad som skulle visas på den hysteriskt stora skärmen bakom bandet under konserten? Men bra var det. Och jag var där. Igen. Och jag är väl där nästa gång igen.
frkn felicia 
Lämna en kommentar