frkn felicia

Just nu lyser solen obarmhärtigt in genom mitt kontorsfönster. Mitt rum vetter mot söder och vanligtvis låter kanske söderläge som en dröm. Men rummet är litet och ventilationen strular och dörren behöver vara stängd. Mina kollegor verkar inte tycka att jag svarar tillräckligt snabbt på mailen. Den tryckande värmen och solreflektionerna på de tre skärmarna gör ingenting för den bultande huvudvärk och benmärgsdjupa trötthet som har suttit i kroppen sedan jag lämnade barnen på förskolan.

Eftersom Pelle börjar jobbet för tidigt för att vettiga människor ska orka har jag morgnarna själv med barnen. Att duscha, sminka sig, klä på sig vettiga kläder och få i sig frukost samtidigt som du är ensam med två barn är en utmaning i sig. Att samtidigt få i dem frukost, klä på dem, borsta deras tänder och försöka få på dem tjocka ytterkläder är ännu svårare. Att då också komma i tid till förskolan, när du dessutom inte har tillgång till bil, är nästan omöjligt. Att göra allt det där med två barn som inte vill gå till förskolan, och samtidigt inte tappa humöret, när det är en tisdag. Ja, ni kan ju tänka er.

I morse låg det ena barnen på golvet och skrek för att jag hade bytt till de skor hen ville ha, samtidigt som det andra barnet stod i trappan och gallskrek ”NEEEEEEEJ” för att hen inte ville sluta leka. Det ena barnet skrek när jag försökte sätta på vantarna, och sedan för att jag slutade försöka sätta på vantarna, och sedan för att jag valde fel vantar, och sedan för att jag bytte vantar, och sedan för att hen frös om händerna och sedan igen för att jag försökte sätta på vantarna. Det andra barnet började gråta för att jag slängde mackan hen inte ville äta. Skorna var för trånga, sedan var det fel tjocktröja, och vi behövde ta en annan mössa, och kan vi inte få kolla på Bilar istället, och jag tror att jag har feber, och det är inte alls tisdag idag, det är lördag, och JAG VILL INTE GÅ TILL FÖRSKOLAN. Det enda som kunde distrahera var Mojjes låt Borsta dina tänder och med hjälp av den kunde vi i alla fall ta oss ut genom dörren.

Pelle inte bara åker till jobbet tidigt på morgonen, utan han gör det med vår enda bil. Vilket innebär att jag och barnen får gå till förskolan. I Sveriges mest kuperade kommun. De väldigt många uppförsbackarna och de väldigt många lagren kläder och alla barn i vagnen och ilskan efter skriken och stressen att redan vara sen och oron att svettas bort smink och deodorant resulterade i att jag svettades bort både smink och deodorant på de tio minuter det tog att gå till förskolan. På förskolan möttes vi av den skärande rösten av en hopplös pedagog och jag fick tvinga mig att le och låtsas lyssna på när hon berättade om sitt tandläkarbesök samtidigt som hon ignorerade alla mina frågor om hur det går för barnen på förskolan och viftade bort min oro att barnen tycker att det är så jobbigt att gå dit att de låtsas vara sjuka, något som inte borde hända förrän i högstadiet.

Sedan, när jag behövde gå och det behövde finnas en vuxen som kunde se efter mina barn, var den hopplösa pedagogen som bortblåst och jag fick snällt vänta på att någon annan vuxen skulle se mina ledsna barn och försöka distrahera dem. Och samtidigt som klockan nio-rusningen startade och alla föräldralediga föräldrar skulle ta sig in genom grinden med sina små storasyskon samtidigt skulle jag försöka vinka av mina barn. Det gjorde ont i hela kroppen att behöva lämna och le och vinka och inte tveka, utan bara gå. Synen av mina barn ståendes vid grinden och gråta och vinka och anstränga sig för att se mig genom folkmassan gjorde mig trött. Trött i huvudet, trött i benen, trött i hjärtat. Bussen hade jag missat för länge sedan, och eftersom det endast går en buss i timmen till mitt jobb gick jag in på ett kafé, beställde en varm choklad med extra vispgrädde och läste i några minuter. Jag tyckte att jag förtjänade det.

Det var en tuff morgon. Jag hade gjort en hel dags arbete och sedan skulle jag till jobbet. Och ibland känner jag bara att imorgon tar jag bilen och åker iväg innan någon annan har vaknat, så får de lösa det själva där hemma.