frkn felicia

Under förra veckan hade vi några riktigt härliga, soliga, varma, klimatångestframkallande vårdagar i Stockholmsområdet. Mina sociala medier flödade över av bilder på snödroppar och krokusar och uteserveringar och kaffe i solen. Inspirerad av detta, och av solen som gassade på vårt hus när jag satt inne en hel dag och hade möten på distans, valde jag att planera in en långpromenad direkt efter lämning på förskolan en av dagarna jag jobbade hemifrån. Min plan var att i min tur bombardera de som följer mig, och som läser min blogg, med härliga bilder på växtlighet och blå himmel och försöka förmedla känslan av sneakers på grusknastrande vägar.

Såhär gick det med den planen.

Ni ser ju så härligt.

Himlen var nästan så långt ifrån blå den kan komma. Det var helt igenom grått, och trots att det var morgon och min app sa att solen definitivt hade gått upp kändes det som skymning. Träden var helt bara, inte en endaste knopp såg jag.

Oklippt fjolårsgräs utan något som helst grönt i det oändliga hav av brunt som låg framför mig.

På ett av husen klättrade tomten upp, och det kändes med ens väldigt långt till grönskan och värmen och bad från en solvarm brygga.

En tom Prosecco-kartong som vittnar om ett nyår, snarare än en vår.

Inte. En. Enda. Knopp.

Tappade vintervantar hade hängts upp, för förskolebarnet att hitta och använda igen. Eftersom ingenting under min promenad kunde tyda på att vi snart kommer slippa kampen med overaller och tjocka vantar och mössor och vinterkängor.

Något av det sista jag såg under min promenad var en nästan hånfullt tom fotbollsplan, kantad av snö. Här har inga elever utegympa, och de kommer inte ha det på en lång tid framöver.

Det enda lilla vårtecknet jag fick var en skymt av flyttfåglar som flög högt upp. Så högt upp att de kanske inte ännu insett att de kommit tillbaka för tidigt, och att här kommer maten inte vara lättillgänglig på många veckor än.

När jag kom hem och hade satt mig framför datorn för mitt första möte sprack molnen upp och solen kom fram. Såklart.