I fredags skrev jag en rafflande och djuplodande analys av startfältet i finalen av Melodifestivalen 2025 (och jag hade fel, men så glad jag är för det! Heja KAJ!). Och när jag tittade igenom mina gamla skolarbeten, och även om de flesta ligger i en kartong på vinden är jag faktiskt inte så gammal att jag inte har några skolarbeten i digital form, för att leta efter mitt brandtal om barns exponering i sociala medier, hittade jag en krönika jag skrev om just Melodifestivalen. Det här var en tid då Twitter dominerade bland sociala medier, och alla som var något, då inklusive jag uppenbarligen, hängde där. Det är därför inte världens mest relevanta krönika, även om några poänger håller, såhär tretton år senare.
Krönikan, relevant eller inte, kommer här:
”Jag följer, år efter år, Melodifestivalen slaviskt, med en nästan manisk uppsyn och popcorn ända upp i näsan. I år är dock någonting annorlunda, i år har jag Twitter. Nu sitter jag, samtidigt som jag tittar på Björn Ranelid, Timoteij och Youngblood, och skriver cyniska och bittra kommentarer om deras framträdande, sånginsats och scenkläder. Jag och 91 000 andra svenskar. På startsidan ser man att #Melodifestivalen2012, #mel2012 och #Ranelid trendar (vilket betyder att det har listats som de mest populära ämnena just då) och alla kan se precis vad alla andra tycker.
Jag tror att Twitter är både det bästa och det värsta som har hänt mänskligheten. På den här sidan, där man delar sina åsikter och sprider sina budskap genom korta meddelanden, kan man utan problem skriva ”Hoppas Björn solar så mkt att han blir en svart kolbit och inte kan uppträda på finaldagen!”. Och det skrevs. Och det upprepades. Och det blev en form av mobbing. Mobbing av en man som ställde upp i ”hela Sveriges fest” med en låt som han tyckte var bra och ville dela med sig av. Jag tänker inte sitta här och säga att jag är ett helgon som endast skriver fina meddelanden om kosmisk kärlek, fred och allt annat som Tomas di Leva sjunger om – snarare tvärtom. Jag älskar att vara bitter. Jag älskar att vara en liten, ironisk del i det som har blivit ”hela Twitters fest”.
Säga vad man vill om Melodifestivalen och dess koncept, men det är ett program som faktiskt skulle kunna avnjutas tillsammans med familj eller kompisar, istället för tillsammans med andra Twitter-användare. Det skulle kunna vara en nöjesshow istället för en hatshow, en skön fredagskväll istället för febrilt uppdaterande på mobilen, mys framför teven istället för mobil framför teven. Men det kanske är ett osannolikt scenario… Och hur kom vi hit? Till punkten där vi hellre sitter och skriver skit om det vi ser, än faktiskt tittar på det.
Ibland undrar jag varför jag tittar på Melodifestivalen. Oftare undrar jag varför jag fortsätter att hänga på Twitter. Men jag antar att trots att Melodifestivalen inte längre är hela Sveriges fest, trots att det har blivit hela Twitters fest, är det ändå en fest. En fest som jag, cynisk och bitter, vill delta i, på ett eller annat sätt. Så nästa lördag tänker jag allt sätta mig, med en manisk uppsyn, popcorn i näsan och mobilen i handen, framför SVT1 och försöka få #UlrikMuntherTillAzerbadjan att trenda. Ja, på Twitter.”
Vad tror ni? Ska jag skicka in min ansökan till Aftonbladet inför Mello 2026?
frkn felicia 
Lämna en kommentar