frkn felicia

Idag är det den 8 mars, den dagen då hela världens kränkta vita män reser sig upp och tillsammans skriker ”men varför finns det ingen mansdag?” trots att det gör det och det är den 19 november. Det är alltså internationella kvinnodagen. En dag då vi inte vill ha blommor (inte för att jag inte skulle vilja ha blommor varje dag, men), eller ett ”grattis”, eller en Instagram-story tillägnad oss med Run the World (Girls) av Beyoncé som bakgrundsmusik. En dag då vi vill belysa att lönegapet mellan män och kvinnor de senaste åren har ökat, att en femtedel av alla unga kvinnor har blivit utsatta för sexualbrott och att mer än tre gånger så många kvinnor som män har sjukdomar relaterade till stress. Bland annat. Det är också en dag då jag funderar över att jag nu faktiskt har en dotter. Som löper en stor risk att en dag hamna i den statistiken.

När jag fick Nils skrev jag det här inlägget om hur rädd jag var för att ge mig på att uppfostra en pojke. Det är fortfarande någonting jag brottas med, speciellt nu när han har börjat på förskolan och redan behövt stöta på buffliga pojk-pojkar med dåliga föräldrar (okej, det vet jag ingenting om, det kanske handlar om grupptryck, men dessa små pojkars beteende gör mig så fruktansvärt uppgiven). Nu har jag även en flicka. Och även om jag fortfarande tror att det är lättare att uppfostra ett barn till en person som inte tar någon skit än att försöka få ett barn att behålla sin mjukhet i en hård värld, har jag insett att jag kanske inte vill att min dotter ska vara hård heller.

Hur ska jag uppfostra en flicka?

När Märta föddes glömde vi att titta vilket kön hon hade. Vi ville inte veta det innan, men jag var hundra procent säker på att det var en till pojke. Jag kände mig som en pojkmamma, och alla andra verkade hålla med. Så när sköterskan till slut frågade om vi ville veta könet och höll upp henne och vi såg att det var en liten Märta som kommit ut blev jag förvånad. Tillsammans med en enorm våg av kärlek, glädje och lättnad infann sig en chock och en stress över att nu ha en dotter. En dotter som löper större risk att utsättas för sexualbrott, som kanske inte kommer känna att alla yrkesvägar är öppna för henne, som kommer behöva kämpa för att bli tagen på allvar, som inte kommer få lika bra vård som sin bror.

När hon hade lagts på min mage efter förlossningen skrek hon. Hon skrek som en tok. Hon slutade inte, och vi i förlossningsrummet hade svårt att höra varandra för att hon skrek så högt. Barnmorskan sa att hon aldrig hade varit med om något liknande, men att ”det behövs flickor som kan låta högt”. Och även om det stämmer, och det kommer vara en anekdot stackars Märta får höra resten av hela mitt liv, känns det så tråkigt att världen fortfarande ser ut så. Att flickorna behöver skrika högt för att bli hörda.

Hur stöttar jag ett barn som har tusentals förväntningar på sig utifrån att vara precis som den är? Hur kan jag hjälpa mitt barn att bli tuff, och kunna stå på sig och säga nej och sätta gränser, och samtidigt värna om hennes mjuka, vänliga och ömma sidor? Hur kan jag visa henne att kvinnlighet inte är något dåligt och svagt, utan något samhällsbärande och starkt, samtidigt som jag problematiserar vad som klassas som ”kvinnligt” och ”manligt”? Ni vet, de små frågorna.

Hur ska jag uppfostra en flicka?

Ju längre tid jag är förälder desto mer förstår jag att det finns en begränsad del av våra barns liv vi kan påverka, för det mesta handlar det bara om att hänga med, och vara en trygg famn att landa i. Så det kanske löser sig. Med en rejäl mängd tur kanske jag (och Pelle, såklart) kan uppfostra en flicka som kan vara precis den hon vill vara, och som slipper hamna i den delen av statistiken de flesta helst av allt inte tittar på.

Aja. Grattis alla starka kvinnor där ute på internationella kvinnodagen! Who run the world? Girls!