Ibland försöker jag spela svår. Jag läser Emily Brontë och skriver blogginlägg om mitt intresse för medeltiden och jobbar inom kultursektorn. Men jag är inte speciellt svår. Jag, som vilken Svensson eller Andersson eller Johnsson som helst, älskar att en gång i veckan gotta ned mig i soffan med lösviktsgodis och häckla människor som har långt mycket mer talang än jag själv. För trots trötta manus (som i år har livats upp lite tack vare Edward af Sillén och Edvin Törnblom) och trötta mellanakter (det enda som flugit i år var ju Edvins För männen som byter kanal och I arkivet) och trötta bidrag (de är bara trötta) återkommer jag år efter år till Melodifestivalen. Det är någonting fint med en folkfest för alla (förutom heterosexuella män som röstar höger, men de har så mycket annat, de behöver inget mer) att jag inte kan motstå det, trots bristerna.
Så imorgon kommer jag att sitta bänkad, givet att barnen somnar i tid, med lösviktsgodis, i soffan och häckla de stackars artisterna som ger sig upp på den där scenen, antagligen mycket medvetna om att det sitter folk som jag över hela Sverige och dömer dem. Förhoppningsvis känner de också den, något undangömda, kärlek som finns i allt som har med Melodifestivalen att göra, för varför hade annars någon tittat?
Det här är vad jag tycker om årets finalbidrag:
Nej men är det bara jag som är så trött på John Lundvik? Förutom den geniala första textraden i låten (”Take a breath and breathe”, hahaha, det är som att sjunga typ ”Ta en titt och se” eller ”Ta ett bad och bada”) är det väl inte mycket att hänga i julgranen. Han återkommer vartannat år ungefär, deltar med ungefär samma låt, och har ungefär samma holier-than-thou attityd. Jag känner bara att, du har redan vunnit en gång, måste du ställa upp igen? Jag tror att den här hamnar i mitten någonstans, för jag gissar att han är väldigt populär bland kvinnor i övre medelåldern (som jag anar är en stor del av Melodifestivalens publik) och ingen annan bryr sig alls.
Den här låten är vid första anblick riktad till barn. Vid en andra anblick är den riktad till män mellan 25 och 45 i ofrivilligt celibat. Låten, och Dollysarna, är alldeles för sexuella för att vara så populära bland människor som inte nått puberteten än. Det här är på riktigt texten:
Living my life like it’s a celebration, chasing my wildest dreams
I won’t be waiting for an invitation, if you know what I mean
I say, ”Hey, let’s go, let everybody know”, I just wanna ride my horse
Yee-haw, back on the horse, I’m a cowgirl in a rodeo
Och så avklädda animetjejer med piskor som sjunger. Mmmm. Du kan säga att det inte finns en dubbelmening, men jag kommer inte att tro dig. Jag hoppas innerligt att den här låten hamnar långt ned och aldrig plockas fram efter imorgon.
Okej, den här gillar jag! Jag gjorde inte det när jag såg deltävlingen, men jag tror att jag blev för distraherad av både det dåliga namnet Greczula, som andas lite Dracula, och hans framträdande, som kändes forcerat. Men när jag sedan hörde låten utan att behöva titta på honom kunde jag ge den en rättvis bedömning. Det är Queen plus Mika plus Bryan Adams och det känns som en rolig blandning såhär 2025. Det är en bra låt på riktigt, och därför tror jag inte att den kommer hamna speciellt högt upp i slutresultatet.
Klara, åh Klara. Hon försöker gång på gång. Går direkt till final, men vinner aldrig. Tyvärr tror jag att det blir samma visa imorgon. Om det inte är så att Cazzi Opeia (på tal om dåliga namn) har workat sin magic. För visst måste det vara Klara Hammarströms bästa låt hittills? Och den osar Cazzi Opeia, som sitt dåliga namn till trots levererar riktigt bra gladpop-guilty-pleasure-låtar. Pelle håller på den här, för han älskar ”Cazzi”, som han säger, och för hans skull hoppas jag att den vinner.
Är det bara jag som börjar nynna på Ava Max när jag tänker på den här låten? Men förutom att den hänvisar till en mycket bättre låt har jag inte så mycket att säga om den här låten. Jag tycker inte att den är speciellt bra. Jag tycker mest att den är pinsam. Jag förstår att de håller sina identiteter hemliga, jag hade inte heller kunnat stå för att stå på scen i dödskallesmink och utge mig för att vara death metal, men sjunga pop.
Kanske årets minst oförglömliga bidrag? Tanten i mig tycker att det är jätteroligt att E:et i EMD har letat sig upp ur källaren och skakat av sig dammet, mamman i mig ropar ”Hans av de södra öarna” varje gång jag hör honom, men Mello-fantasten i mig blir mest uttråkad.
Nej, men det ÄR så tråkigt att Maja Ivarsson, frontfiguren i The Sounds, ställer upp i Melodifestivalen. Missförstå mig rätt, jag älskar Mello, men ingen riktig artist ska ställa upp. Det förstör mitt förtroende för dem direkt. Man kan börja i Mello, och sedan gå vidare, men en redan etablerad artist tycker jag inte ska ställa upp. Sedan är det dessutom en dålig titel, dålig text och dålig låt. Så det var ju tråkigt att aldrig kunna lyssna på The Sounds igen.
Den här är lite rolig för att den skiljer sig lite från de andra bidragen. Den är dessutom en riktig schlager på det sättet att den sätter sig stenhårt i huvudet och vägrar släppa taget. Vi går omkring här hemma och sjunger ”boom boom chiki chiki chiki”, haha. Jag tycker inte att den ska vinna, men den är väl värd en plats i finalen.
Jag gissar att Mello-teamet tycker att den här ska vinna. Det är Mums-Måns, det är en proffsig produktion och vem har någonsin kunnat värja sig mot snygga män som sjunger som revolutioner? Synd bara att det inte går att komma ihåg hur låten går. Jag har hört den flera gånger, men ändå kan jag för mitt liv inte sjunga en enda del av den. Jag vet att det gick hem att skicka Loreen en andra gång, men låt oss chilla lite med att skicka gamla Eurovision-vinnare ett tag. Europa kommer tro att vi är desperata.
Jag har sällan blivit så förvånad som när den här låten gick vidare till finalen. Den passerade helt obemärkt förbi för mig. Hon kanske är stor på TikTok? Men jag har ingen aning om vem det är, jag tycker att låten känns som en DollarStore-kopia av de stora popstjärnorna och texten är låtsas-provokativ. Men det kanske är kul för någon. Typ 12-17-åringar.
Ett skottsäkert sätt att veta att någon egentligen inte har något intresse av en karriär som artist är när de heter Annika Wickihalder och inte hittar på ett artistnamn. Det är i princip omöjligt att säga och jag skulle vilja att hon vinner endast för att få höra den fransktalande programledaren försöka säga hennes namn. Hon kan sjunga, det är en helt okej låt, stylisterna har helt gett upp när det kommer till henne (alltså kan man på riktigt inte klä någon som inte är storlek 36 med något annat än gardiner?), och jag tror inte på en vinst.
Årets roligaste låt, passar perfekt in i dagens musikklimat med Käärijä, Hooja och det svenska folkets nyfunna kärlek till Norrland. Även om det hade varit lite konstigt att skicka en finsk låt om en finsk företeelse som svenskt bidrag i Eurovision, och även om jag vet att den köpta juryn kommer sätta stopp för det för att trycka fram Måns oavsett vad det svenska folket vill, hade jag velat se en vinst för den här imorgon. Kan vi inte sluta ta Melodifestivalen (och framför allt Eurovision) på så fruktansvärt stort allvar och tänka lite finskt, ukrainskt och nederländskt? Det ska vara kul! Kom igen!
Vilka tror ni vinner? Eller är ni sådana som helst går någon annanstans när familjen drar igång Melodifestivalen?
frkn felicia 
Lämna en kommentar