Ingen kommer någonsin att vilja läsa en självbiografi av mig. Jag lever inte ett tillräckligt spännande liv. Don’t get me wrong, jag älskar mitt liv och skulle inte byta bort någonting i det (förutom beloppet på bankkontot) mot något, men jag tror inte att någon annan skulle få ut någonting av att läsa om mig. Varför bloggar du då, kanske ni undrar, och ibland undrar jag det också. Men bloggen kan handla om ljusstakar, tomatplantor och vad jag tycker om den senaste säsongen av Stranger Things. Det kan inte en självbiografi. Tyvärr.
Men eftersom jag nu får chansen att fundera lite över hur jag skulle börja min självbiografi, tänker jag att jag tar den. Det känns också tråkigt att stanna vid en mening, så jag ger mig på ett helt stycke tror jag. Såhär hade min självbiografi, titulerad Felicia – missförstå mig rätt, börjat:
Ingen har någonsin undrat hur jag hamnade här. Det är få personer som undrar om mig, som ju är en vanlig person, utan någon egentlig möjlighet att påverka världen. Och här är ju bara en vanlig plats i livet, som så många andra vistas på tillsammans med mig. Så det är ingen som någonsin har undrat hur jag hamnade här. Men jag kommer att berätta det ändå.
Jag föddes en snöig lördagskväll efter en långdragen förlossning. Inget av det har haft någon direkt påverkan på mitt liv. Jag har aldrig festat speciellt mycket och jag hatar vintern. Det enda som skulle kunna kopplas till hur jag äntrade världen är min oförmåga att komma i tid till saker.
Vad tror ni, kan det locka?
frkn felicia 
Lämna en kommentar