En rolig förmån i mitt jobb är att jag får gå på så kallade genomdrag, det vill säga typ genrep eller ”test” av föreställningar, på arbetstid. En ännu roligare grej är att jag får ta med folk. I veckan hade jag möjlighet att gå och se en dansföreställning riktad mot bebisar mellan noll och arton månader och självfallet nappade jag direkt. Så den här gången var ”folk” Märta.
Vi lämnade av storebrorsan hos min syster och tog bussen tillsammans. Märta förstod inte alls storheten i att få följa med mamma till jobbet och var jättearg, för hon älskar min syster och ville också vara där, så hon pratade inte med mig på hela vägen. Hon satt bara och buttert tittade ut genom fönstret. Men när vi kom fram och hon fick kliva ur vagnen och börja utforska mitt kontor verkade hon förstå att hon faktiskt skulle iväg på äventyr idag.
Jag hade planerat så att jag inte behövde jobba så mycket den dagen, men hade fått ett brådskande mail som jag behövde svara på. Så medan jag satt och gjorde vuxna tråkigheter fick Märta rita. Inte så tråkigt att komma tillbaka till kontoret och hitta det här sedan. Några kollegor kom förbi och var läskiga (de var jättesnälla, och jag blev inte rädd alls, men Märta tyckte ändå att det var lite obehagligt), och sedan åt vi lite mellanmål på mitt rum.
Sedan var det dags! Kolla lilla Märta som går genom korridorerna, stolt bärandes på sin egna Kånken. Det var oerhört viktigt att hon skulle bära väskan själv, för den var tung och alla sa hur hon stark hon var. Och vi tog hissen, och hon fick trycka på alla knappar hon kunde nå. Lilla lillasyster blev så stor när hon fick vara själv.
Jag vet inte vad jag förväntade mig av en dansföreställning för bebisar, men det var inte vad vi upplevde. Föreställningen var totalt tre timmar lång, och man fick gå och komma som man ville. Vi stannade i ungefär en timma. Rummet var mörkt och bebisarna (med sina vuxna) fick röra sig fritt bland rekvisitan, som var i olika färger och material och lyste eller prasslade eller reflekterade. Det var två dansare som rörde sig bland bebisarna och speglade bebisarnas rörelser och ljud. Det innebar att de för det mesta ålade omkring på golvet och gjorde konstiga ljud.
Det var helt gjort för barn. It made no sense för mig som vuxen. Det var mörkt och det var ingen musik och dansarna betedde sig mest obehagligt. Men bebisarna verkade förstå. Det såg genuint ut som att de fick ut någonting av det. De rullade, sprattlade, skrattade, klämde och kände. Märta var på gränsen till för gammal, hon tyckte att det var lite obehagligt att det var mörkt och hon förstod att sådär brukar vuxna människor inte hålla på. Men efter en halvtimma i mitt knä, och när dansarna var långt bort i rummet, började även hon utforska. Tänk, vad man får vara med om, om man tar chansen och utsätter sig för lite.
När vi kom ut i dagsljus igen köpte vi lunch och satte oss i foajén och lunchade med VD:n minsann. Fint ska det vara, när barnen är på besök. Och Märta levde sitt bästa liv, fick all uppmärksamhet, köpemat och titta på tunnelbanetåg som åkte förbi. Hon drog ut så på lunchen att vi hann missa både bussen och sovtiden. Men vilken ynnest att få en hel halv dag med henne, bara hon och jag.
Till slut kunde hon somna i vagnen och vi tog bussen för att möta upp Nils och min syster. De hade också varit på äventyr, om än inte lika långt bort.
Vi gick till ett kafé och fikade, och Nils tröttnade så på vårt prat att han tog fram en bok. Jaha.
Och resten av veckan har det vabbats. Igen. För att vabruari är vabruari tills vabruari tar slut. Imorgon är det mars och då får det vara slut på det här, tycker jag (men bara lite, för herregud vad mysigt det är att ha barnen hemma).
frkn felicia 
Lämna en kommentar