frkn felicia

Jag har läst en bok om föräldraskap! Okej, inte helt nytt för mig, som har tagit mig igenom en och annan föräldraskapsbok, både innan och efter förlossning, men det här är nog den som har påverkat mig mest hittills. Den här boken, med den smidiga titeln Boken du önskar att dina föräldrar hade läst (och som dina barn kommer att tacka dig för att du läste), av Philippa Perry, handlar inte bara om hur man kan bli en bättre förälder, utan fungerar också som terapi.

Perry, som är en brittisk psykoterapeut, menar att många av de egenskaper man har som förälder härstammar från hur man själv blev bemött av sina föräldrar, och att de reaktioner man har på sitt eget barns beteende i stor utsträckning speglar känslor man själv hade som barn. Visst förstår jag att föräldraskap till stor del är nedärvt, och jag håller inte med om att det alltid är så att mina reaktioner är en direkt spegling av mina föräldrars (ibland är det bara svårt att vara förälder, och jag kan göra fel där mina föräldrar har gjort rätt och tvärtom), men den här boken fick mig ändå att tänka till. Den fick mig att reflektera över min egen barndom och vad jag i min tur för vidare till mina barn.

Jag har alltid, för att använda min pappas ord, grubblat mycket och, för att använda min mammas ord, observerat mycket, och har väl redan funderat på en stor del av det som stod i boken. Men jag tror att om man inte har vanan inne att reflektera över sin barndom, sina vanor och sitt föräldraskap, eller om man till exempel aldrig har gått i terapi, kan den här boken verkligen sätta spår. Det fanns bland annat en övning i boken som gick ut på att man skulle föreställa sig tre rum. Ett ”vardagsrum”, den delen av ens föräldraskap som man visar för andra, ett ”skäms-rum” (och nu parafraserar jag lite) med allt det man skäms för med sitt föräldraskap och ett ”stolt-rum” där sådant man är stolt och glad över, men kanske så stolt och glad att man inte visar andra hur stolt och glad man är, finns. Hej och hå, den övningen fick mig att börja gråta (här tar vi våra självhjälpsböcker på allvar minsann).

Vad jag framför allt gillade med den här boken var att fokus låg på kommunikation och relationen med barnet. Den var inte utan pekpinnar, men jag tyckte att de visade åt rätt håll. Det är så mycket att förhålla sig till som förälder hela tiden, skärmtid, utelek, innelek, rätt och nyttig mat, pedagogiska aktiviteter, utflykter, kompisar, sovtider, självständighet, allt det där som ligger och maler i bakhuvudet hela tiden på grund av den enorma mängd information som vi matas med dagligen (och är du mamma kommer det definitivt poppa upp i ditt flöde). Men den här boken säger i princip ingenting om sådant, utan fokuserar helt på hur man får en bra relation till och kommunikation med sitt barn. Och Perry menar på att det är det enda viktiga. Måhända det svåraste, men också det enda viktiga.

Jag skulle rekommendera alla föräldrar att läsa den här boken. Oavsett vilken ålder på barn du har. Foster, spädbarn, toddler, tonåring, vuxet barn, det spelar ingen roll. Alla kan ha nytta av den. Och tar du den på allvar kan det dessutom bli nästan gratis terapi (helt gratis om du lånar den på biblioteket). Jag ska ge den till Pelle nu medsamma. Hej svej!