Om fyra månader…

Idag må det vara en måndag i februari. En mulen måndag i februari. Med plusgrader, gegga, dimma och mörker. En måndag i februari som man kanske helst vill glömma. Eller gömma. Inte låtsas om. En dag man ändå bara gäspar bort och inte säkert kan säga om solen gick upp eller inte. När man helst av allt bara vill gå och lägga sig, dra täcket över huvudet och scrolla bort världen. Tills det är en ny dag, som inte är en grå måndag i februari.

Men vet ni? Om fyra månader kommer det se ut såhär:

Det kommer vara så grönt att ögonen blir trötta. Solen kommer lysa genom lövverket och gräset kommer gå oss till knäna. Vi kommer kisa, smörja in oss, plocka fram glömda kepsar och solglasögon och bli självmedvetna när vi släpper fram bara ben och bara axlar.

Blommorna kommer att blomma. Myror kommer krypa i pioner, bin kommer surra runt rabatterna och hela världen kommer ha fått färg. Vi kommer att plocka små blombuketter, stanna och lukta på syrenerna och rensa ogräs tills vi blir ömma i knäna. Aldrig kommer vi kunna föreställa oss att världen var så grå.

Vi kommer fira midsommar och nationaldagar och titta på små pittoreska hus målade i Falu Rödfärg och önska att vi levde i en tid där livet var lite mindre och lite mindre komplicerat.

Vattnet kommer att vara varmt. Vi kommer bada, och sitta på bryggor och lyssna på vågornas skvalpande och ängsligt titta på badtermometern för att undvika att frysa. För vem vill frysa igen, när man har upplevt februari.

Och solen kommer gå ned. Och vara nere en liten liten stund. Och sedan kommer den gå upp igen. Vi kommer att titta och titta och titta på solnedgångarna. För att de inte varar för alltid. För att det är dem vi drömmer om när vi tittar ut genom fönstret och ser en dimmig, grå, blöt, geggig måndag i februari.