frkn felicia

Jag har varit extremt öppen med att jag tycker att det är jobbigt att, och egentligen inte vill, lämna barnen till förskola. Vi har väntat med det så länge vi bara kan. Så det är inte konstigt att frågan kommer från alla möjliga håll, nu när barnen har gått på förskola i några veckor (men egentligen några dagar, eftersom vi har varit sjuka i princip konstant sedan inskolningen). Jag förstår att man är nyfiken, och jag har heller inget emot att svara, men den frågande får aldrig det svar den förväntar sig.

Den som frågar vet att jag var nervös innan, och att jag helst inte ville, men är säker på att få ett positivt svar, för det är klart att det går bra. Därför blir konversationerna aldrig speciellt långa, för man vet helt enkelt inte vad man ska svara när jag säger att det inte går bra. Några men det är fortfarande nytt, det kommer säkert ordna sig har dykt upp, men när jag förklarar problematiken är den svår att bortförklara. Så förlåt, alla ni som trodde att vi skulle kunna prata om vilken tur det är att det känns bra nu när vi faktiskt tagit steget. Era intentioner var goda, det är vi (eller förskolan, egentligen) som inte kan leverera.

Vi hade gjort vår research, grundligt och noggrant, innan vi valde förskola. Vi var på besök, begärde ut tillsynsbeslut och klagomål från kommunen, pratade med människor som har sina barn där och kollade upp så mycket vi bara kunde. Allt såg bra ut. Det var inte det. Jag har inte berättat för pedagogerna på förskolan att jag har jobbat i flera år med tillsyn av förskolor, men det är såklart med de ögonen jag går in i det här.

Inskolningen var inget annat än kaosartad, där jag och Pelle (som var med tre, respektive fyra, heldagar) fick agera pedagoger, tröstare och medlare, bevittna kränkningar och bristande tillsyn, och se tjugo ungar stå och stirra på en tv, med fri tillgång till YouTube (inte ens YouTube Kids), utan en enda pedagog i rummet (något som senare benämndes som dagens fysiska aktivitet, trots att inget barn hade rört på sig alls). Förutom ren fara för barns hälsa och liv (möbler som inte är fastsatta i väggen, popcorn som serveras små barn och barn i fler rum än vad det finns pedagoger) verkar dagarna också bestå av endast fri lek. Det fungerar kanske för femåringarna, men innebär att de yngre barnen (som inte får vara med, och ofta verkar utsättas för kränkningar av de äldre) bara vandrar runt. Vet ni vad, då vill jag hellre att de vandrar runt hemma, där vi slipper hämta gråtande och avtrubbade barn som inte kommer ihåg vad de har gjort under dagen, mer än att andra barn tog deras leksaker ifrån dem eller (jag BRANN när jag fick höra det) slagit dem.

Jag orkar inte nämna alla anledningar till varför det känns som ett straff att behöva skicka barnen till förskolan, men minst en gång varje dag har jag frågat mig själv om det verkligen är så viktigt att jag jobbar. Vi står i kö till en annan förskola, men eftersom inte mindre än tre förskolor i kommunen lägger ned till sommaren, och den förskolan är både liten och populär, har jag inte så höga förhoppningar om att vi kommer in. Just nu försöker vi få till vardagen så att barnen spenderar så lite tid på förskolan som möjligt (och tack vare vabruari och min fantastiska syster, som har jobbat länge i förskola och ibland har egen liten verksamhet med dem, lyckas vi ganska bra). Jag har till och med googlat hur man blir dagmamma.

Så ni som har undrat hur det gick, här har ni. Det är varken ett roligt eller bekvämt svar, men det är ärligt. Och den största sorgen i mitt liv just nu är att jag inte kan göra mer för mina barn.