När jag för ett tag sedan lyssnade på P3 Musikdokumentär om Kate Bush fick min kärlek till hennes låt Wuthering Heights förnyad kraft och den har gått varm i mina hörlurar, de få dagar sedan dess jag har varit utanför hemmet. Jag har lyssnat på henne sjunga om Heathcliff och Cathy i flera veckor nu, men kunde för mitt liv inte komma ihåg deras, som jag kom ihåg det, kärlekshistoria. Jag tror att det var den första engelska klassikern som jag läste just på engelska, och jag tror inte att jag förstod i princip någonting. Nu när jag är inläst på klassisk engelsk litteratur, med lite hjälp på traven av Jane Austen och Mary Shelley och Charles Dickens, behövde jag ge det en andra chans.
Den här gången förstod jag. Men jag vet inte om det gjorde mig gladare. Jag, förtrollad av Jane Eyre och Pride and Prejudice och Little Women, känner mig nästan lurad efter att ha läst om Wuthering Heights. Det var ju ingen kärlekshistoria. Hur kunde jag ha missuppfattat det så? Det är ju en historia om två själviska och elaka barn som växer upp och blir två lika själviska och elaka vuxna. De behandlar alla, förutom varandra, med förakt och ilska och ibland ren ondska. De använder våld och manipulation, inte för att få som de vill, utan för att göra andra illa. Det spelar ingen roll om det handlar om små barn, människor som ligger på sin dödsbädd eller familjemedlemmar, det finns ingen pardon.
Det fanns så mycket mörker och så lite ljus i den här boken att jag ibland ångrade att jag hade plockat upp den här boken igen. Men nu har jag läst och förstått den, och om jag läser den igen är det om många år. Jag har inget intresse av att läsa om Catherine och Heathcliffs dysfunktionella förhållande och alla stackars människor som hamnar i vägen för deras marsch mot förstörelse. Hur hon dör, så ung, i barnsäng och hur han, som för att hämnas hennes död, väljer att fördärva tre små barns liv. Alla var så elaka och otrevliga mot varandra i den här boken att jag fick muskelknutor i axlarna av att läsa den.
Och kan vi bara för ett ögonblick diskutera att unga Cathy, Catherine Linton, gifter sig med sina två, och enda, kusiner? Det beskrivs till och med i boken hur lika Cathy och Hareton är, om hur de har samma ögon och panna, för att den enas mamma är den andres faster. Att de får ett lyckligt slut tillsammans spelar kanske inte så stor roll när deras barn kommer sakna fyra fingrar och förmågan att känna smärta. Hur okej var det på 1800-talet att gifta sig med sina kusiner och vilka effekter av det ser vi i människor idag? Vilka sjukdomar hade vi inte haft om vi inte hade avlat barn med våra närmsta släktingar? Vem vet.
Wuthering Heights är en klassiker, och jag är bara en vanlig dödlig, utan någon som helst utbildning i klassisk litteratur och utan någon som helst rätt att komma in och recensera något som har trollbundit läsare sedan 1847. Jag måste tro att felet ligger hos mig. Därför kommer jag nu hyra filmen från 2011, för det var den som fanns, på SF Anytime och se om det finns en annan tolkning av berättelsen. Finns det kanske någon som förstår hur Emily Brontë tänkte när hon skrev den här boken? Jag antar det. Men det är inte jag.
Det är möjligt att vi hörs åter i den här frågan! Nu – de vilda vackra engelska hedarna.
frkn felicia 
Lämna en kommentar