Okej. Såhär är det. Jag är inne på den sjunde dagen vabb, endast räknat vardagar, den tionde dagen hemma sjuka och den femte dagen med bihåleinflammation. Igår, när vi skulle ta Märta till BVC, var den första dagen jag var utanför dörren på nio dagar. Hela familjen har varit hemma i en vecka, och barnen har inte gått på förskolan på en och en halv. Jag försöker att vara en sådan person som inte tycker synd om mig själv, men hallå. Någon gång får det väl ändå vara nog? Hur kan vi inte vara friska vid det här laget? Vi har inte träffat en annan person utöver oss själva på flera dagar. Vi har sovit, vilat, ätit, druckit, läst tvåtusen böcker, sett Bilar 1, 2 och 3 om och om och om igen, snorsugit, nässprayat, tagit Alvedon och Ipren och hostmedicin. Man skulle kunna tycka att något av det där skulle ha effekt. Men icke.
Att vara hemma med två sjuka barn, även om vi också är två vuxna, samtidigt som jag själv har bihåleinflammation är en helt ny typ av utmaning för mig. Jag har så ont i ansiktet att jag inte kan koncentrera mig på något annat, och att sova är nästintill omöjligt. Så efter ännu en sömnlös natt där jag har fått motstå impulsen att dra ut mina egna tänder för att få stopp på smärtan, ringde jag 1177. Där fick jag, i vanlig ordning, prata med en person som inte borde jobba med att prata med folk. Hur kan man sätta de minst hjälpsamma personerna på planeten på sjukvårdsrådgivning, undrar jag. Men men. Mellan hennes ifrågasättande av mina symptom och att hon la på i örat på mig sa hon ändå att hon tyckte att jag skulle ringa min vårdcentral. Så det gjorde jag. Nu har ju jag oturen att vara listad på den vårdcentral i Stockholms län som har sämst betyg på Google, så de hade inga tider för mig, men bad mig att boka en tid via Alltid Öppet. Där fanns inga tider förrän ikväll, så efter Apoteket har stängt kanske jag kan bli undersökt för bihåleinflammation av en läkare via video. Jaha.
Att hålla humöret uppe har inte varit lätt för någon av oss. Vi försöker underlätta för oss själva, men maten ska lagas, disken ska diskas, tvätten ska tvättas, två barn som inte-är-tillräckligt-sjuka-för-att-vara-helt-sänkta-men-är-för-sjuka-för-att-gå-till-förskolan ska underhållas, helst utan skärm. Det här med att ligga och vila när man är sjuk är ett minne blott. Jag drömmer mig ibland tillbaka till den tiden då jag kunde lägga mig i soffan, slå på femtimmarsversionen av Pride & Prejudice och bli frisk tillsammans med Colin Firth och chili con carne i konservburk. Vad lite man visste då. Tänk att jag trodde att vabb innebar att en frisk förälder tog hand om ett sjukt barn. Tänk att jag trodde att det skulle innebära mys i soffan och sovande barn och tända brasor. Ah, lilla naiva Felicia. Jag vill på allvar be om ursäkt till alla föräldrar som jag inte har tagit på allvar när de har klagat på vabb. Är det såhär ni har haft det ger jag er min fulla sympati.
Och till sist. Ni föräldrar som skickar sjuka, eller ens halvsjuka, barn till förskolan. Jag hoppas innerligt att när er tid är kommen skickas ni direkt till den brinnande underjorden, utan att passera Gå. Det finns inget paradis för medvetna smittobärare. Känner du dig minsta träffad av det här – se över dina livsval! Vad som för ett härdat förskolebarn kanske bara är lite feber och en rinnig näsa kan sänka en hel nyinskolad familj i flera veckor. Nästa gång tanken ”äsch, förskolan ringer väl om hen blir sämre” går genom ditt huvud, ha vett nog att inse att det är en dum tanke som härstammar från den av samhället internaliserade inställningen att vi ska sätta jobbet framför allt, till och med barnen, och varandra.
Slut på klagovisa. Nu ska jag gå och lägga något kallt över ansiktet.
frkn felicia 
Lämna en kommentar