När jag hade läst klart ACOTAR-trilogin och i flera månader blivit matad med forcerade sexscener, män (eller förlåt, hanar) med vingar och perfekta så-svaga-så-att-de-ständigt-behöver-hjälp-men-så-starka-att-de-kan-döda-urgamla-gudar kvinnor (eller honor, kanske) kände jag att jag behövde något annat. Jag fick tipset om Station Eleven på Goodreads (seriöst världens roligaste app när man gillar böcker), och såg att Max har gjort en serie av den, så jag tänkte att den är säkert bra. Och som ni vet är det ju alltid roligt att ha läst boken innan man ser serien eller filmen, så att man kan sitta och säga ”så där är det inte i boken” hela tiden och förklara för den man tittar med, och som verkligen inte bryr sig, hur det egentligen ska vara.
Station Eleven handlar om en global pandemi som utplånar 99,6 procent av jordens befolkning och man får följa några personer som försöker hitta ett sätt att leva i den nya verkligheten. Boken rör sig sömlöst mellan tiden innan pandemin, dagarna kring utbrottet och tjugo år efter katastrofen. Vi får följa en barnskådespelare, en tidigare-paparazzi-nu-läkarstudent och en ledarskapsutvecklare, alla med kopplingar till skådespelaren Arthur Leander, som dog på scen samma kväll som viruset nådde Toronto. På olika sätt tar sig dessa personer ur pandemin och in i livet, eller överlevnaden, efter.
Station Eleven var inte bara bra, den var helt fantastisk. Den kröp under huden på mig som få andra böcker har gjort tidigare (den enda jag nu kan komma på är Under the Dome av Stephen King). Jag har inte läst så väldigt många dystopiska böcker på samma tema, så jag kan inte jämföra originalitet, men jag har sett några serier och filmer på temat. Ofta när man bygger upp en värld som ska förstöras av ett virus (oavsett om det resulterar i död eller zombies) eller krig som leder till dystopiska förhållanden är det ett utgångsläge som skiljer sig något från vår verklighet idag. Det kan vara att viruset bröt ut för länge sedan, som i The Last of Us, eller i framtiden, som i The Hunger Games eller The Handmaid’s Tale. Eller så finns det övernaturliga element, som i många av Stephen Kings böcker. Men Station Eleven var kuslig i sin enkelhet.
När pandemin slog till levde människor som vi gör idag, de gick med näsan i mobilerna, la upp bilder på sociala medier, flög till andra länder, gick och såg föreställningar på teater, pussade på sina barn och tjafsade med sina nära och kära. Och sedan fanns de inte mer. I boken refererar de till verkliga händelser, svininfluensan som aldrig blev något allvarligt, och till verkliga personer, som en gång hade makt endast för att de var kända. Och det är det som gör den här boken så skrämmande. Jag kunde se mitt eget liv speglas i bokens karaktärer, och efter att ha genomlevt en pandemi kan jag enkelt se hur en dödligare sådan skulle kunna slå ut allt vi idag tar för givet. Att den här boken skrevs flera år innan coronapandemin är väldigt intressant. Bara att läsa den gör mig till prepper.
Jag satt uppe till halv två på natten i helgen och läste ut boken, för att jag inte kunde sluta. Den har givit mig konstiga mardrömmar i flera nätter. Starkt rekommenderad! Fem av fem toasters!
frkn felicia 
Lämna en kommentar