frkn felicia

I slutet av 2023 skrev jag det här inlägget om att jag var sugen på att släppa Instagram. Det har levt i bakhuvudet sedan dess, och för några veckor sedan skruvades det upp och blev aktuellt igen. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var som fick mig att känna att det var droppen, men ungefär samtidigt som alla tech-jättar skänkte massvis med pengar till Trump och Meta proppade min Instagramfeed ännu mer full med reklam och reels från folk jag inte valt att följa och många av dessa bilder och videos handlade om ofrivilligt avbrutna graviditeter och döda spädbarn såg jag just det – en reel. Den här videon var gjord av en barnpsykolog och pratade om farorna med att exponera barn på sociala medier, ur barns perspektiv. Det fick mig att tänka på att jag i gymnasiet höll ett brandtal som en uppgift i svenskan om att lägga ut bilder på barn på internet. Jag är hundra procent säker på att min klass, och säkert min lärare också, tyckte att jag var oerhört pretentiös, men då, tio år innan jag själv fick barn, var det något jag brann för.

Och vad hände sedan? Jo, jag själv fick barn, två urgulliga barn som världen bara måste få se! Eller hur? Eller?

Allt det här. Trumps vinst och hans koppling till sociala medier. Den extrema mängden oönskat innehåll i min feed. Farorna med att exponera barn där, oavsett om min Instagram är privat eller inte. Mina egna, långt bak i bakhuvudet gömda, värderingar. Det faktum att algoritmen av någon anledning tror att jag vill se människor som förlorat sina små barn. Och såklart, all tid som slösas på att scrolla mig igenom livet. Allt det ger mig magknip. Jag tänker på min egen barndom och hur glad jag är att mina föräldrar inte la upp bilder på mig i badet så att alla deras vänner kunde se, eller satt och scrollade bredvid mig när jag lekte, eller skrev om mina sjukdomsbesvär i långa inlägg på internet för ett kommenterat hjärta av någon vi träffar en gång vartannat år. Jag är också glad att jag är så pass gammal att jag själv inte hade möjlighet att lägga upp innehåll som jag senare skulle ångra, för att jag var för ung för att förstå konsekvenserna, men det är en helt annan diskussion.

Så även om jag tycker att det känns alldeles förfärligt sorgligt att ta bort bilder på mina fantastiska ungar och på roliga saker vi har gjort tillsammans, är det bara från en app. Bilderna finns kvar, och ännu viktigare, minnena finns kvar. Jag tar inte bort ett liv. Jag tar inte bort erfarenheter eller känslor eller relationer. Det är svårt att komma ihåg när både privat- och jobblivet så ofta spenderas framför skärmen, och när många kontakter skapas just där. Men det är bara en app. Mitt konto kommer dessutom finnas kvar, något nedbantat, och framför allt kommer jag finnas här. På bloggen. Där jag gör det jag tycker är kul. Skriver och fotograferar och läser. Och vill man se mina barn är det fritt fram att komma förbi (smsa först kanske, ingen gillar någon som bara ”svänger förbi”), eller bjuda hem oss (vi kan köpa med fika).

Hoppas vi fortsätter ses här!