frkn felicia

Idag vabbar jag mina barn. För första gången i mitt liv. Det är inte så att de aldrig har varit sjuka förut, men väldigt sällan, och eftersom vi fram tills nyligen har varit hemma med båda barnen har det bara varit vanlig föräldraledighet. Det ska sägas också att de har varit sjuka en eller flera dagar alla veckor sedan de började förskolan, men eftersom jag har haft min helvetesperiod på jobbet har Pelle tagit all vabb fram tills nu.

Så idag tog jag ännu ett kliv in i vuxenvärlden och skrev ett autosvar på Outlook där jag förklarade att jag ”vabbar och läser inte min mail. Vid brådskande ärenden, kontakta” och hänvisa vidare till min chef. Små barn kan väl alla ha, men förskolebarn som ska vabbas är liksom nästa nivå av föräldraskapet.

Min första vabb-dag var, misstänker jag, en av de lättare vabb-dagarna man kan ha med två sjuka barn. På förmiddagen var ett av barnen så pass skruttig att den sov, vilket gjorde att jag och den andra kunde hänga tvätt, ta disken och vattna blommorna. Sedan sov båda en stund och jag kunde sitta på vår soliga övervåning och läsa i fred. Något som inte har hänt på flera år. Sedan hände något och det tidigare lite piggare barnet vaknade skrotigare än innan tuppluren, och den som hade sovit hela förmiddagen piggnade till. Så då kunde vi sitta och läsa böcker och leka med gosedjur i lugn och ro.

Jag lär ju ha använt upp all min tur idag och med största sannolikhet kommer båda barnen vara tillräckligt sjuka för att behöva vara hemma från förskolan, men tillräckligt friska för att behöva spring och stimulans och sådant, imorgon. Jag ser det framför mig. Hur jag med tårar i ögonen, trött på min egen röst, torkar snor från brottandes barns näsor och ber dem snälla att sluta hänga på varandra, kan vi inte rita eller leka med bilar eller läsa en bok istället och hur de, rörande eniga, säger näpp och fortsätter klänga på varandra tills någon av dem får ont eller tröttnar och börjar säga ifrån och den andra är för uppe i varv för att lyssna och hur jag kommer behöva bli arg för att få deras uppmärksamhet. Inte för att ta ut något i förskott, men.

Nu låter det som att jag vill att barnen ska vara så sjuka att de mår dåligt. Det vill jag inte. Jag har heller ingenting emot att vara hemma med barnen, jag tycker som alla vid det här laget vet att det är fruktansvärt mysigt. Men alla som har haft två småbarn hemma vet. Och jag tycker faktiskt att man kan få njuta av att ens första vabb-dag i livet var lugn och bråkfri.