frkn felicia

Så har jag tagit mig an den tredje, och sista ”riktiga”, delen av Sarah J. Maas ACOTAR-serie. ACOWAR. Eftersom titeln A Court of Wings and Ruin inte betyder någonting är jag säker på att hon valde det endast för att det skulle bli just ACOWAR. Jag tror att tanken från början var att det skulle vara en trilogi, men det kom två böcker till, som ingår, men inte riktigt ingår, i serien och som är på väg hem till mig i detta nu. Den här boken har dock ett ordentligt (det kan man säga vad man vill om) slut och man hade inte behövt läsa resten av böckerna, om man inte, som jag, lider av ett extremt behov av att avsluta saker. Det tog mig två månader, vilket faktiskt inte bara beror på boken, men nu har jag tagit mig igenom de sjuhundra sidorna och boy, do I have some opinions.

Boken börjar med Feyre tillbaka i Spring Court (vårhovet?), ljugandes för Tamlin och Lucien och Ianthe. Hon är där för att spionera på och samla information om Tamlins svek mot Prythian och samröre med de onda krafterna i Hybern (vilket jag inte förstår om det är ett land, en person eller en armé). Hon passar även på att få ut en personlig liten hämnd på Tamlin och Ianthe, och vänder Tamlins armé emot honom och får Ianthe att krossa sin egen hand. Lovely. Sedan flyr hon tillbaka till Night Court tillsammans med Lucien, som vill tillbaka till sin själsfrände (jag vägrar härmed att säga mate) och har tröttnat på Tamlins dude-bro-iga sätt. Sedan får vi möta Elain och Nesta som nyblivna faeries, tvingas uppleva några riktigt horribelt explicita sexscener, och sedan är det politik och krigsföring för hela slanten.

Jag behöver tyvärr meddela är det här inte var min favorit i trilogin. Den var för lång och kändes framstressad. Jag har ingen aning om hur lång tid det tog för henne att skriva den här boken, men den hade mått bra av några varv korrekturläsning och editing innan den gick till tryck. Jag hatade inte boken, och när jag hade kommit tre fjärdedelar in i boken ville jag faktiskt inte släppa den. Det var lite samma känsla som när jag läste The Maze Runner-serien. Jag visste att det egentligen inte var bra böcker, men de var så spännande att jag nog bara har läst Harry Potter snabbare än dem. Något liknande kände jag nu.

Så utgå från att jag faktiskt ändå hade lite kul när jag läste boken, men kolla också på min lista över saker jag är besviken över (och varning för spoilers, i vanlig ordning):

• Alla överlevde. Förlåt, men hur kunde alla viktiga karaktärer överleva det där kriget? Det var inte bara ett slag där alla högt uppsatta personer satt på sina rövar och tittade ut över pöbeln de skickat för att slåss för deras sak, utan det var ett flertal attacker och slag där huvudpersonerna var högst inblandade. Två av karaktärerna dog till och med, men lyckades förutsägbart och mirakulöst komma tillbaka till liv. Igen. En av dem på samma sätt som Feyre blev återupplivad i slutet av första boken. Hallå. Jag förstår att man som författare blir förälskad i sina karaktärer och vill att alla ska få ett lyckligt slut, men det blir så… mäh. Ge mig en Dobby, en Boromir, en Robb, få mig att känna något!
• Elain. Jag vet att det här kanske egentligen är okänsligt av mig att säga, men jag hade önskat att Elain 1. fick ta mer plats och 2. hanterade situationen bättre. Hon har beskrivits som så vän och vacker och öm hela serien, och det hade varit fint om hon hade varit den som hade hanterat förvandlingen till faerie bra. Om hennes karaktär hade fått vara stark och modig och kapabel, precis som sina systrar. Den bilden som författaren nu målar upp är att traditionellt ”kvinnliga” kvinnor är svaga, just för att de är kvinnliga kvinnor. Är vi inte förbi det?
• Kvinnobilden överhuvudtaget. Jag tror att det är lätt att bli lurad att det här är en bok med starka kvinnliga karaktärer, eftersom många av huvudkaraktärerna är envisa kvinnor. Men ingen av kvinnorna i boken är där på samma premisser som männen (eller förlåt, the males… hur översätter man ens det? hanarna?). De beskrivs som krigsveteraner, men deltar inte i strid. De beskrivs sällan som egna personer, utan ofta i relation till någon man (den och den personens själsfrände, eller fru, eller älskarinna). Antingen så står de passivt bredvid och tittar på när männen dödar varandra på ett lerigt slagfält, eller så använder de sin sexualitet för att… jag vet faktiskt inte ens vad de vill åt. Känns inte jättefräscht.
• Deras pappa. Förlåt, jag glömde att en karaktär faktiskt dog. Systrarna Archerons pappa, som endast har varit en fotnot i historien, och fortsätter vara det, trots sin död. Det var som att Sarah J. Maas kände på sig att hon skulle få kritik om ingen dog, så hon dödade deras pappa i tron om att det skulle stävja arga läsare. Men vad hon inte hade räknat med var att ingen, låt mig upprepa INGEN, bryr sig om pappa Archeron (gissar jag). För han har inte varit en återkommande karaktär i böckerna. Men att rörelsehindrade och till synes totalt ovetandes pappa skulle komma inseglande till precis rätt plats med en armada och sen helt poänglöst dö i händerna på kungen av Hybern sekunden innan kungen själv dör känns desperat och nästan komiskt. Jag tycker också lite synd om pappa, för här finns en massa varelser som uppenbarligen har möjligheten att ge liv, men ingen tycker att det är värt att ens fråga om de kan återuppliva honom.

Ni kan ju också ta en titt på listan över saker jag gillar:

• Nesta.

Åh, vad jag har delade känslor för den här bokserien. Å ena sidan var den väldigt spännande och jag läste för första gången på ett tag med glädje, å andra sidan var det helt ärligt ganska slarvigt författarskap. Men jag väljer att se det som positivt att boken fick mig att tycka och känna saker, även om det inte var odelat positiva tankar och känslor. Så skulle jag rekommendera den? Ja!

Här kan ni läsa min recension av första boken och andra boken.