Jag lever!

Pffffhhhhhaaaaaaa. Eller vilket ljud man nu gör när man har varit under vatten alldeles för länge och äntligen kan lyfta huvudet över ytan och få syre. Jag kan knappt förstå det själv, men igår kväll lämnade jag äntligen in den rapport som jag har jobbat på som att mitt liv hängde på det den senaste månaden. Jag kunde klicka på skicka-knappen vid 19.54. Sa godnatt till mina kollegor vid 20.13. Sa att jag skulle sova i tre dygn. Det gjorde jag inte, eftersom barnen vaknade en timma tidigare än vad de brukar göra imorse.

Jag trodde att lugnet skulle infinna sig direkt när jag hade skickat in rapporten. Men det var svårare än jag trodde att varva ned. Jag har varit uppvirad så länge att jag inte vet något annat. Jag kommer i ärlighetens namn inte ihåg hur det är att inte vara skitstressad hela tiden. Jag har lärt mig leva med stela axlar, nackspärr, spända käkar och huvudvärk. Vet hur man bollar jobb och barn och middagslagning även efter ordinarie arbetstid, för vem hinner sluta jobba när organisationens största rapport ska till Regeringskansliet snart?

Men det går såklart inte att leva så. Det känner jag ju också. Jag är på gränsen hela tiden. Gråter lite här och där, åt allt och ingenting. Kroppen börjar säga ifrån, genom magen, huvudet, nacken, sömnen. Och nu är det ju klart. Jag ska bara förstå det också. Både kropp och knopp ska ta in att inga skarpa deadlines finns i närtid och att nu kan en vårtermin av (relativt) lugn och ömhet infinna sig. Hjärtat ska förstå att det inte behöver pumpa runt adrenalin i kroppen längre, för jag har ingenting jag springer från, eller emot. Huvudet ska förstå att det kan slappna av ibland, för det behöver inte ständigt vara tillgängligt.

Nu ska jag hitta tid i mitt liv igen. Ett liv som redan är fyllt och som inte behöver mer. Jag ska hitta tid för att vara nära barnen, både i rum och tanke, och att kunna prata med min man om någonting annat än hur stressad jag är och skulle han kunna göra det där för jag hinner inte, och att kunna skriva något som intresserar mig, kanske här, och att kunna ta en bild som inte är på min att-göra-lista. Det jag ska börja med är att ställa mig utomhus med ansiktet vänd mot solen och bara blunda lite.

Jag överlevde. Hej och hå!