frkn felicia

I helgen hade vi kalas för vår nyblivna treåring. Så blir det när man fyller år under årets sista dagar – råkar man vara magsjuk på sin födelsedag får man fira det nästa år istället. Jag älskar att ha kalas för barnen. Det säger jag medveten om att vi har 95 procent vuxna gäster och att min kärlek mycket väl skulle kunna övergå i utmattning om andelen barn var högre än andelen vuxna. På det här kalaset var det, utöver våra egna barn, ett barn. Så än så länge älskar jag att ha kalas för barnen.

Vi kör samma upplägg varje gång. För fjärde gången har våra gäster fått äta ”matigt fika” med mackor och en orimlig mängd fikabröd och torr tårta.

Eftersom vi vanligtvis har Nils kalas i mellandagarna, direkt efter jul och precis innan nyår, gör vi det så enkelt vi kan för oss själva. Köpebröd som min syster och hennes sambo får fixa på vägen, köpefika i form av mums-mums och kakor, lussebullar från frysen och frukt.

Tårtan är det enda vi (jag) lägger energi på, och den blir aldrig bra. Jag har lovat mig själv att göra en tårta till varje födelsedag, och att barnen ska få välja helt själva vilken tårta de vill ha. Det här är det första året det på riktigt går, eftersom man inte vet vilka tårtor som finns eller om man gör det inte kan kommunicera vilken man vill ha när man fyller 1. Eller ens 2. När jag frågade i år svarade Nils, oväntat och helt utan att tveka ”en rund, röd kärleksmumstårta”. Jaha. Körde ett vanligt kärleksmumsrecept, men adderade röd karamellfärg, och blandade kokosflingor med samma karamellfärg. Den blev inte speciellt röd och alldeles för torr. Jag tror inte ens att Nils smakade den. Mycket lyckat.

Sedan presentöppning! Nils ville ha sina presenter under granen. Det blir nog lite svårt att hålla isär jul och födelsedag för honom. Barnens far- och morföräldrar finns ju dessutom på fyra olika ställen, vilket innebär hysteriskt många olika present- och paketöppningar på några få dagar. Julklapparna övergår sömlöst i födelsedagspresenter för honom.

Presentöppning är kul för alla barn!

Den som köper avancerande presenter får också sätta ihop de avancerade presenterna. I det här fallet stressade det mig bara dock, då min pappa är ökänd för att inte läsa instruktioner.

Och nu har vi en lyftkran högre än barnen i vardagsrummet. Åh att vara de första (och hittills enda) barnbarnen. Så bortskämt så att det förslår.

Sedan hade Nils önskat sig en ”bowlingkväll” med oss och våra syskon. Min bror fick det i present i höstas och Nils var så ledsen att han inte fick följa med. Så nu åkte vi samma gäng, men tillsammans med barnen, och discobowlade på Heron City. Nils tyckte att det var jätteroligt och stod och vaktade sitt klot mellan omgångarna, så att ingen annan skulle ta sexkiloklotet med storlek XS på hålen. Gullungen.

Märta fick också testa några gånger, men var lite för trött. Hon förstod inte riktigt poängen med sporten tror jag, och satt mest såhär och tittade på de fina ljusen i taket. Hon fick äta äpple och flytta mellan famnar resten av timmen, och verkade ganska nöjd med det. Och jag har aldrig sett något så gulligt som en ettåring i bowlingskor.

Efter bowlingen åt vi en flottig och högljudd middag på Pizza Hut.

Moralen var förvånansvärt hög bland middagsgästerna, trots kaoset.

Till sist kom vi hem till vårt snötäckta, diskfyllda, välkomnande hem. Helt slut alla fyra efter kalas, discobowling och restaurangbesök. Men det är kul att kunna gå lite bananas på födelsedagar, som jag tycker ska vara speciella. Framförallt när man är barn. Vi har ju också planerat (haha) så bra (eller dåligt, beroende på vem man frågar) att båda barnen fyller år på lov, så vi kommer alltid kunna se till att vara lediga på deras födelsedagar. Perfekt när man vill använda ledigheten till att inte vila alls.