frkn felicia

Trots lite krassliga barn fick vi en mysig julafton här hemma igår. Det var tur, för natten spenderades inte sovandes, utan med att rå om ett magsjukt barn och försöka få ett annat, någorlunda friskt, barn att sova mitt i tvättning, skurning, gråt och duschande. Så dagen idag, som egentligen skulle ha spenderats med Pelles släkt för julfirande nummer två, har istället spenderats i soffläge för samtliga. Det betyder att jag har haft tid att titta tillbaka på tidigare jular i mitt liv. Det börjar ju bli några stycken.

Julen 2007 kunde man se ut såhär. Tydligen. Det var mitt i min jag-är-inte-emo-jag-är-alternativ-period och jag hade svarta slingor i luggen och en grå-svart hoodie på mig på julafton. För att klä upp det lite hade jag knutit en röd rosett runt halsen och vår klassiska, återkommande, discotomteluva på huvudet. Fancy.

Det året var en konstig jul. Vi firade hos min morfar, som då hade ett vandrarhem i Sälen, och han hade fått låna en grannes hus för julfirande med hela familjen. Det var ett hus ingen av oss hade varit i tidigare, någon okänd människas hem, och den personen var inte med. Allt gick i brunt och allt kändes jättekonstigt.

En annan jul, 2009, spenderade vi på Gran Canaria. Den sommaren hade jag blivit påkörd och först opererats och sedan gått med gips precis hela sommarlovet. Den bilresa genom Europa vi hade planerat blev inställd och för att kompensera för oss barn bokade mina föräldrar en resa till Arguineguín. Det var ju egentligen helt fantastiskt snällt, men det var 17 grader och mulet hela veckan och vi bodde på ett litet familjeägt hotell utan hiss och alla andra bodde på stora lyxiga hotellkomplex och jag var världens mest otacksamma sextonåring.

Min fjortonåriga bror hade ju för övrigt en väldigt classy julaftonsoutfit på sig det året.

De flesta av min barndoms jular spenderades framförallt med den närmsta familjen, men många år gick vi även en stund till min farmor och farfar, som bor nära. Där stod, och står, den obligatoriska kungsgranen som min farfar envisas med att ha. Och alltid de oklara molnen, eller snöbollarna, eller bomullstussarna runt ljusen.

Där har det serverats grötlunch.

Och där har det mysts. Där har man kunnat luta sig mot sin mamma trots att man är en artonårig kille som tycker att man inte behöver någon.

Discotomteluvan och ansträngda miner har hängt med från år till år.

Julen 2013 firade vi i New York. Eftersom vi inte kunde se Kalle Ankas jul, och inte köpte några julklappar till varandra, och inte åt julbord, och amerikaner firar den tjugofemte, och det var typ tio grader och snöfritt, blev det inte mycket till julaftonsstämning det året. Men det var fortfarande väldigt häftigt.

Mina syskon på Times Square på julafton bland en miljon andra turister. Vi väntade här på våra föräldrar som var inne i någon butik och skulle köpa gud vet vad.

Men de flesta av mina jular har ändå spenderats hemma med familjen. Vi har struntat i jullunch och ätit julmiddag efter Kalle istället (mycket bättre upplägg om du frågar mig, som gärna vill ha sovmorgon och hellre äter frukost vid tolv istället).

Vi har gett varandra en obscen mängd julklappar (en tradition som håller i sig än idag och som jag, tyvärr, älskar).

Vi har turats om att vara jultomte. Här gjorde min syster jobbet, med stort allvar.

Vi har haft fullproppade och lagom stökiga små täta granar. Ibland har de fått spännas fast med fiskelinor för att katterna har vält dem.

Eldkorgar har tänts.

Och vi har tagit promenader med tillhörande photoshoots.

En ny tradition sedan jag började fira jul med Pelles släkt – sjoelen. Jag testade första gången förra året och genomgick ett svidande nederlag, mot alla. Fruktansvärt dålig på det var jag. Men övning ger färdighet, och så vidare.

De senaste åren har jag inte längre sluppit julstressen och att laga mat och städa och planera, som man ju gör när man är barn. Istället har vi haft någon form av ansvar under julen, och från och med i år räknar jag med att vi kommer att fira jul (eller juldag, vartannat år) hos oss, vilket ju för med sig en massa jobb. Men om det kan ge mina barn minst lika fina julminnen att se tillbaka på som jag har är det värt all julstress i världen.