frkn felicia

Det är den 18 december och nu är snart allt julpynt uppe. Det har inte gått fort i det här huset inte, men så får det vara när det finns två små barn i hushållet, det är den mest hektiska perioden på jobbet och vi har haft saker planerade alla lediga stunder de senaste månaderna. Så är det bara. Jag har så lätt att bli stressad över pynt och julmys och ni vet den där känslan man ska ha när det är advent, och att vi liksom inte riktigt lyckas få till det. Det blir ju heller inte lättare när jag dagligen matas med alla andras mys och pepparkakshustävlingar och lugna stunder där barnen sitter still och pysslar och perfekt juldekorerade skåp.

Men jag försöker tänka att vi faktiskt dessutom är ganska nyinflyttade. Vi har bara bott i huset i sex månader, och samtidigt tagit hand om två barn (jag kan inte säga det nog, att ha två barn med ett och ett halvt års mellanrum tar så otroligt mycket tid och energi, hur mycket man än älskar dem), så det kanske inte är jättekonstigt om julpyntet inte är perfekt i år.

Och också kanske, varför ska det vara perfekt? Varför har jag en sådan press på mig själv att en så trivial sak som julpynt ska vara perfekt? Det gör väl ingenting om julkuddfodralen blir smutsiga av tomatkladdiga barnhänder två minuter efter att de satts på. Det gör väl ingenting att julstjärnorna inte matchar varandra, och inte ens missmatchar på ett snyggt sätt. Det spelar väl ingen roll om jag inte har rätt antal juliga handdukar till toaletterna, utan kör på de vanliga ojuliga handdukarna. Alltså ni förstår ju. Självkritiken är på hög detaljnivå.

Och med den lilla inledningen delar jag härmed med mig av mitt imperfekta, missmatchande, ihopslängda och redan något smutsiga julpyntade hem. Kanske kan det inspirera någon som har ett perfekt juligt hem att låta kaoset ta lite plats, kanske kan det stötta någon som precis som jag inte kan få till det, eller till och med avskräcka någon från att julpynta överhuvudtaget, för vem orkar egentligen, det ska ju ändå ned om ett par veckor. (Kolla dock min urgulliga lilla bonad med en pingla i botten! Hittad på loppis för 19 kronor!)

Älskar sådana här tomtar! De är säkert inte alls inne längre, jag har för mig att jag fick den när shabby chic var inne och är det något vi alla har kommit överens om är det att shabby chic inte är inne längre. Men den är så mjuk och gossig och gullig när den står där bredvid fönstret i hallen med sin stora näsa. Den är också helt och hållet barnvänlig, till skillnad från alla andra små porslinstomtar jag bara väntar på ska krasa.

Mina fina adventsstjärnor från IKEA får pryda två fönster på övervåningen. Ville egentligen ha två av samma, den med lingonmönster, men den var alldeles för populär. Jag köpte antagligen det sista exemplaret på hela varuhuset, hittade det gömt i en hylla med andra varor vid kassorna. Så jag fick ta två olika. Men båda är ju fina.

Varje år får jag en ny del till min lilla julestad av min pappa i julklapp. De lyser och låter och knarrar och surrar och rör sig och spelar två olika sånger samtidigt och jag älskar dem! Barnens miner när vi satte igång dem var värda all huvudvärk i världen.

Vilken lyx att få ha en spiselkrans att dekorera! I år med en tomte från Pelles farmors hus, granris från tomten i en vas loppad för 20 kronor, en glittrig ren och en ljuslykta i betong köpt på höstmarknad i Trosa. Det här är nog kanske mitt bästa stilleben i livet.

Vardagsrummet är allmänt juligt. Typ femtio nyanser av rött. Men älskar det lite faktiskt. Tomtarna har placerats ut av barnen. Jag flyttade på en tomte när barnen hade gått och lagt sig, det märkte Nils och frågade ”passade inte tomten bra där?”. Jag fick så dåligt samvete att han fick bestämma placeringen på alla tomtar efter det.

Köket och hallen har såklart också fått lite inslag av jul, även om det inte är riktigt lika satsigt som i vardagsrummet. Särskilt nöjd är jag över rumsgranen, som har fått ta plats i köket, och den broderade tomtetavlan från Pelles farmor. Och hur svårt är det inte att få till bra bilder den här årstiden? Bilderna är tagna mitt på dagen, men kameran har ändå svårt att ta in tillräckligt med ljus. Åh tänk när det är juni igen!

Sådana här stjärnor älskar jag, men jag har heller aldrig hatat något fullt så mycket. Bara i år har jag tagit sönder två stycken i processen att veckla ut dem. Är det alla eller bara budgetstjärnorna? Helt omöjligt är det och till slut bara gav jag upp och lät Pelle göra det. Han kan bättre svordomar än jag.

Ja. Som ni ser. Lite missmatchat och ogenomtänkt och nödvändigt barnanpassat. Men nu har vi lite jul här i vårt hus ändå.