frkn felicia

Igår packade jag och Pelle ned barnen i varsin overall, spände fast dem i dubbelvagnen och tog tåget in till stan. Typ. Fast inte riktigt så bestämt och aggressivt. Det var snarare så att vi efter en lång övertalningskampanj lyckades få på barnen först vanliga kläder och sedan ytterkläder, och efter ytterligare en lång övertalningskampanj fick vi dem att gå åt rätt håll, mot tåget. Efter en promenad som brukar ta ungefär 10 minuter, och nu tog 25 minuter, kom vi fram till tåget och kunde åka in till stan.

Vi åker sällan in till stan med barnen, eller överhuvudtaget. Dels på grund av att det helt enkelt är krångligt att hålla reda på två barn som gärna vill gå själva i en stad som är full av spårvagnar, tunnelbanor, bilar och en hysterisk andra människor, dels på grund av att Pelle är rädd för kollektivtrafiken. Men eftersom min bror höll prova-på-smide på Skeppsholmens julmarknad och vi ville stötta honom genom att stå i vägen för betalande kunder ett tag tog vi tjuren vid hornen, så att säga.

Att ta sig någonstans med barn är verkligen ett evighetsprojekt. Förutom den inledande problematiken med att få på dem kläder och äta frukost är det tre toastopp, ett stopp för mat, ett separat stopp för mellanmål, en oändlig mängd hissar med tillhörande barnvagnskö, på med vantar och mössa, av med vantar och mössa och missade tåg och bussar. Men till slut kom vi in!

Det var en väldigt mysig julmarknad. Den var inte speciellt stor, men det fanns lite glögg, lite hantverk, lite prova-på-saker och jättemånga olika sorters sylt. Jag hade rekommenderat er att åka dit om det inte var så att det bara var i helgen. Men ni kan ju komma ihåg det och åka dit nästa år, om det anordnas då.

Vi hade planerat lite konstigt, eller det hade helt enkelt tagit längre tid för oss att komma in till julmarknaden än vi räknat med, så vi hade liksom missat en bra lunchtid. Och alla bra lunchställen. Så vi ställde oss i den längsta korvkö jag någonsin stått i och köpte inte mindre än åtta (8) kokkorvar i bröd till vår familj på fyra. Två var. Tro det eller ej, vi åt upp dem.

Och sedan hälsade vi såklart på min bror i smedjan.

Alltså det är den gulligaste lilla smedjan jag någonsin varit i. Och kanske också den enda smedjan jag någonsin varit i? Men det är ett pyttelitet hus från 1700-talet (REN killgissning), med verktyg och molijänger och molijoxer överallt, som Mulle Meck skulle säga. Min bror håller kurser där vissa kvällar och helger, och jag tycker att det är så coolt. Här berättar han för Nils om allt man inte får röra.

Eftersom vi inte kunde uppehålla min bror hela dagen kunde vi tyvärr inte värma oss i smedjan under några längre tider, och eftersom det blev kallare än helvetet självt just under de timmar som vi var på julmarknaden och vi förfrös både fingrar och nästippar tog vi tillflykt till Moderna Museets toaletter. Där valde Nils att lägga sig ned på golvet och köra med sin bil. Åh vad man får jobba med sin tolerans för äckel när man har barn. Här någonstans hade även vår fjuttiga korvlunch gått ur våra kroppar och vi bestämde oss för att påbörja vår resa hemåt.

Inte visste vi att det skulle ta ännu längre tid att ta sig hem än att ta sig in. Tur att vi inte hade någon tid att passa, då hade jag och Pelle inte varit gifta längre. Men vi tog vår tid och strosade genom stan till tåget. Efter att ha lockat med varm choklad följde till och med Nils med hela vägen.

Vi stannade och kollade på skridskoåkarna i Kungsträdgården jättelänge. Märta och Pelle var uttråkade, Nils var fascinerad och jag var rörd över att folk gör saker tillsammans i den här tiden av krig och osämja och tråkigheter.

Den utlovade varma chokladen inhandlades på Pressbyrån, tillsammans med annan fika, och spilldes sedan ut på perrongen. Vi fick hoppa av tåget halvvägs hem för att Nils behövde kissa och hamnade sedan på samma tåg som min bror, som alltså hade lämnat julmarknaden långt efter oss. Vi fick sedan äta på den lokala pizzerian på vägen hem, för bara tanken av att ta sig hem och ställa sig och laga mat tog musten ur oss. Hem genom iskallt regn och sedan noggrant bad av alla som hade legat på Moderna Museets toalettgolv.

Vilket jobb det är att ta sig iväg med barnen sådär. Men ujujuj så mysigt vi hade det, trots allt. Och vilken skillnad det blir när man bestämmer sig för att man inte har bråttom någonstans. Vad mycket man orkar utan stress i kroppen.