frkn felicia

Varje stund som inte har spenderats på jobb, Wicked-relaterade saker eller att odelat umgås med barnen har den här veckan spenderats på Musikhjälpen. Det bra med Musikhjälpen, förutom att de samlar in pengar till välgörande ändamål och engagerar en hel nation, är att man kan få så många bra, och dåliga, musiktips utan krav på motprestation. Att behöva tänka ut en antingen lagom entusiastisk positiv reaktion för att inte verka helt från vettet, eller en övertygande lögn om att ”jo, men det här var bra, det ska jag absolut titta upp”, är för ansträngande för mig med smärre sociala svårigheter. Musiktips på distans är min grej!

Älskar Chappell Roan! Mer Chappell Roan överallt tycker jag!

Den här hörde jag för första gången i Musikhjälpen och hejsvej vad bra den var. Älskar Charli xcx och Robyn är ju Sveriges stolthet, kan inte bli annat än bra eller? Såg uttrycket brat christmas någonstans, och det här kanske blir soundtracket för min brat christmas? Det känns som en låt som inte tar sig själv på så stort allvar. Bara den här textraden:

I started so young, I didn’t even have email

Now my lyrics on your booby

Vad betyder det ens? Älskar det!

Också en helt ny låt för mig. Och för världen såg jag, eftersom den kom ut i år. Osar Foundations av Kate Nash, men med 2024 års produktion. Så, bra, helt enkelt. Lyssna på texten, det är den som gör det.

Jag var antagligen inte den enda som tyckte att Björn Gustafssons deltagande i Melodifestivalen i år var det bästa som har hänt på flera år, och jag är obviously fortfarande kär i honom (sorry, Pelle) för en sådan crush kommer man inte över på en livstid. Och Björnzone var ju någon form av sanndröm. Så självklart var deras något kaotiska och korta medverkade i Musikhjälpen min favoritdel. Mer Björnzone till folket (mig)!

Den här låten är inte ny för mig, den är inte ny för någon född innan idag, men den är ett sådant självklart återkommande inslag i Musikhjälpen att den behöver vara med på veckans lista. Jag vet inte hur många gånger jag har hört den de senaste sex dagarna? Och det är liksom lika jobbigt varje gång. Jag kan inte distansera mig själv från låten och anledningen till att den skrevs. Så tårar fälls, varje gång. Fin är den. Irriterande överspelad är den också. Men fin.

Vi behöver ju faktiskt få med en Wicked-låt här också. Och det går ju inte att ta Defying Gravity igen, trots att den är bäst bäst bäst. Så ni får en annan bra låt. Varsågoda.