frkn felicia

Jag har pratat mycket om hur mycket jag har haft att göra den senaste tiden. Jag kan prata lite mer om det, och lite högre, för er längre bak, men istället för att klaga på stress och press och brist på kvalitetstid med familjen tänkte jag visa er hur tiden har sett ut genom mobilkameran. Det ser inte så synd ut om mig, när man ser bilderna, och det är kanske inte så synd om mig egentligen. Så här kommer några väl och mindre väl valda bilder från den senaste tiden i mitt liv.

I 30-årspresent av min svärfar fick jag ett presentkort på en hotellnatt med tillhörande hotellfrukost. Jag kom på lite sent att det var ett års giltighetstid på det presentkortet, vilket innebar, på grund av vår hysteriska novembermånad, att vi hade en natt på oss. Som tur var fanns det ett ledigt rum på Åtellet i Norrtälje den natten, och min syster och hennes sambo, våra hjältar, kunde ta barnen över natten.

Jag hade varit på AI-utbildning hela dagen och var helt körd i huvudet, och det tog såklart tid att packa ihop oss och ta oss iväg och säga hejdå till barnen, så vi var inte framme på hotellet förrän vid 19-tiden. Där stod Tony Irving i hotellobbyn och spelade schlager för överförfriskade Norrtäljebor och vinkade så glatt till oss när vi kom in, vinterklädda, nyktra och förvirrade.

Efter att ha vandrat runt ett orimligt fullbokat Norrtälje i jakt på middag fick vi till slut plats på Den Gyllene Räven. Jättegod mat och lagom trevlig servicepersonal, precis som vi önskat. Efter middagen gick vi rakt förbi de festande schlagerdivorna, tog trapporna upp till hotellrummet, satte igång På Spåret och somnade så fort matchen var slut.

Att äta hotellfrukost morgonen efter, i vår egen takt, var en dröm. Det är så sällan jag äter helt ifred nuförtiden att jag knappt visste vad jag skulle göra av mig själv. Vad tittar man på? Vad pratar man om? Hinner man verkligen ta en omgång till? Får jag ha Nutellan ifred? Mmm. Jag älskar vardagskaoset med mina barn, men vilken lyx det var att få sitta och småtugga på en croissant och titta på ankor och prata med min man.

Dagen efter hotellvistelsen, samma dag som hotellfrukosten, åkte jag och mina syskon in till Skeppsholmen för att ge vår pappa den present vi lovat två månader tidigare. Vår present var att han skulle få testa på smide (vilket ju i och för sig endast blev från min bror, som är smed, och blev en present även för mig och min syster, som aldrig tidigare hade testat smide) och äta middag med oss.

Det var så vackert att jag blev arg på promenaden mellan Kungsträdgårdens tunnelbanestation och smedjan på Skeppsholmen. Arg för att jag inte hade tagit med mig min vettiga kamera. Arg för att jag så sällan är i stan. Arg för att det inte alltid ser ut sådär. Arg för att Pelle och barnen inte var med så att jag kunde ta vackra vinterbilder på dem. Arg för att vi hade bråttom och inte hann njuta av det. Synd att slösa de vackra stunderna på att vara arg, men så blev det.

Sedan fick vi testa på traditionellt smide, som min bror jobbar med och lär ut. Det var fruktansvärt fruktansvärt svårt och precis lika roligt som det var svårt. Vilken grej! Att få skapa någonting med sina egna händer, någonting som från början bara var en bit järn blev efter många långa minuters hamrande och svärande och värmande en lite finare bit järn (och okej, det blev användbart också).

Jag var inte alls så duktig på det som jag hade hoppats när jag drömde om att jag skulle upptäcka en dold talang där i smedjan och fortsätta mitt liv som hobbysmed som utan problem kan göra en ljusstake till någons 30-årsdag, men jag är ändå nöjd med mina två s-krokar. Att min bror gjorde klart en hel krok från början till slut under samma tidsperiod som jag kämpade för att få ena änden smalare på en av mina krokar kan vi ju undvika att ta upp igen. Men förstå, de där krokarna har jag ändå gjort, i princip helt utan hjälp.

Inrökta och genomfrusna tog vi båten över vattnet och åt på Blå Dörren. Baconinlindad och västerbottensostfylld kycklingfilé och béarnaisesås. Herregud. Det var så gott att det vattnas i munnen när jag tänker på det.

Jag har också spenderat en kväll med barnen, medan Pelle var iväg på julbord. När barnen är äldre är det kanske ingen sport att vara hemma själv en kväll med två barn, men nu är det en rejäl logistisk utmaning att få allting att fungera. Vi har en snart treåring med väldigt bestämda åsikter och en snart ett-och-ett-halvtåring som klättrar på allt hon får chansen till. Vi åt risgrynsgröt och tände vårt fantastiska risgrynsgrötsljus som vi har ärvt av Pelles farmor, sedan sprang jag mellan fredagsfilm och läggning och kisspauser och läsning av sagor och tandborstning tills vi alla däckade i vår säng. När barnen till slut somnat kunde jag dock smyga upp, ta fram lite gott och kolla på säsong tre av Bridgerton. Det var inte fy skam.

En dag tänkte jag att jag skulle torka apelsin- och citronskivor och göra vackra girlanger av dem. Jag hade till och med sparat platser för dessa framtida girlanger och undvikit att julpynta just där. Hittade tid till det en dag när jag jobbade hemifrån, googlade fram instruktioner och följde dem noggrant. Resultatet blev inte vackra girlanger av torkade skivor. Resultatet hamnade i soporna och jag var på dåligt humör resten av dagen. Jag testar nästa år igen.

Däremot lyckades jag med årets nejlike-Potter. Varje år gör jag en Harry Potter-apelsin med nejlikor och ställer någonstans för allmän beskådan. Årets Potter blev extra fin med lite hjälp från Nils.

Vi har bakat pepparkakor! Jag har längtat efter att barnen ska komma upp i den åldern att de kan börja tycka det är kul att pyssla, och Nils börjar väl närma sig. Han tyckte att det var kul att göra typ fem pepparkakor, sedan satt han och kavlade i tjugo minuter och sedan började han ploga mjölet med sin plogbil. Men jag slapp i alla fall sitta där själv efter att Pelle var tvungen att springa iväg för att stoppa Märta från att ramla ned från inredningen.

En viss farbror, som förtrollar barnen bara genom sin blotta existens, har varit förbi och spelat musik med dem. Pelles bror får inte vara själv en sekund när han kliver in i vårt hus, och vi föräldrar får helt plötsligt väldigt mycket fritid. Så smidigt, tycker vi, och passar på att hänga tvätt och ta disken.

Vi passade även på, nu på sluttampen, att dra nytta av föräldralediga fredagar på Tekniska Museet. Det är ju inte så länge till någon av oss är föräldraledig, till min stora sorg, så det var väl dags. Trots tvåhundra andra barnvagnar var museet en succé, och barnen ville inte gå därifrån.

Och det var lite av vad min mobil hade att erbjuda från slutet av november och början av december. Så fint att få se tillbaka och inte bara minnas hjärtklappning och svett, utan också fina stunder med mina personer.