Herregud. Vecka 48 var inte nådig. Hela veckan gick i ett, och jag tror att vi hade någonting varje dag. Jag fyllde år, storhandlade, gick en utbildning i AI, fick massage, var på IKEA, bodde en natt på hotell i Norrtälje, firade min pappa med smide och mat inne i stan och gick i genom min mans farmors hus, som ska säljas. Igår kväll, när allt detta var gjort, och med en utbildning idag och en avdelningsdag imorgon framför mig, kände jag mig helt överkörd. Här är soundtracket till den hysteriska veckan:
Jag började veckan med att lyssna på P3 Musikdokumentär om Rob Halford, sångare i Judas Priest. Jag är inte asförtjust i Judas Priest och har aldrig lyssnat på Judas Priest och kommer nog aldrig lyssna på Judas Priest, men det var otroligt intressant att lyssna på dokumentären om honom. Jag visste alltså ingenting innan i måndags, men jag är nu helt okej imponerad av den här mannen.
Det här säger ju sig självt lite, eftersom jag fyllde 31 i veckan. Den här låten är den jag spelar istället för att sjunga typ Vi gratulerar när någon annan fyller år, och det är den jag hellre hör när jag själv fyller år.
Möttes i veckan om nyheten att My Chemical Romances gamla trummis har dött, bara 44 år gammal. Det var den trummis de hade när de spelade in sina bra plattor, för efter The Black Parade gick det bara utför, och han har tydligen kämpat mot psykisk ohälsa länge. Väldigt sorgligt, såklart, men jag kan inte låta bli att fundera över vad som hände med hans hundar. Anledningen till att han hittades, några dagar efter hans död förmodligen, var nämligen att myndigheter skulle dit och omhänderta två hundar. Men ingen mer information har släppts om hundarnas välmående. Tyvärr.
Den här låten har jag av oklar anledning haft på huvudet halva veckan. Jag har inte lyssnat på den frivilligt, och inte lyssnat på radio någonting, men ändå finns den där i bakhuvudet hela tiden.
Jag, mina syskon och min pappa var och smidde i lördags. Min bror är smed och vi gav det till pappa i födelsedagspresent i år, mer om det sedan. Men när jag stod och bankade på järnet gjorde jag det tydligen i takt till Queens We Will Rock You. Min syster började sjunga på den och sedan satt den fast. Och det förstörde helt min rytm.
Den här låten fick jag på huvudet när jag tog en kisspaus från smidet och gick ut på Skeppsholmens kaj och såg en helt lila himmel och ett upplyst Strandvägen på ena sidan och den upphöjda Katarinakyrkan på andra sidan. Det var helt löjligt vackert, och jag är inte helt säker på varför just den här låten kom till mig då, men så var det.
Sedan har jag också lyssnat på P3 Musikdokumentär om Mayhem, men jag har inget tålamod med sådan skit (varken musiken eller miljön och händelserna kopplat till dem).
frkn felicia 
Lämna en kommentar