31 år

Igår kväll, efter åttio minuter massage på Vana Spa i Södertälje (eller Snäckviken, som de skriver på sin hemsida för att inte avskräcka folk från att åka dit), en enkel läggning av barnen och ensamtid med en bok, kom jag på mig själv med att ändå vara på dåligt humör. Jag hade alla förutsättningar att vara riktigt rofylld och nöjd med livet, men ändå hade jag kort stubin, tyckte att allt luktade äckligt och ville bara gå och lägga mig. Jag funderade medan jag borstade tänderna på varför jag inte var gladare, det är inte PMS, det är inte sömnbrist… Men så kom jag på det, det är åldrande.

Idag fyller jag trettioett år gammal. Och även om en del av mig vet och känner att det är en välsignelse att få bli äldre, och att alternativet, att inte ha blivit äldre, är för sorgligt för att tänka på, skaver det i mig. Jag är nu trettio-någonting. Jag är inte i tjugoårsåldern, jag är inte bara trettio, jag är trettio-någonting. Över trettio. Egentligen kan jag leva med själva åldern, jag är villaägare, tvåbarnsmamma och har ett fast och seriöst jobb, jag kan bära upp trettioett. Men det är att tiden rinner förbi i en snabbare takt än vad jag väntat mig som skrämmer mig. Nyss hade jag ju panik för att jag var tjugo-någonting. Och strax innan det hade jag precis blivit tonåring.

Jag vill inte fylla trettioett, för jag vill inte att tiden ska ha gått så fort. Jag vill inte att tiden ska fortsätta gå så fort. Jag vill leva för alltid. Spendera evigheten med mina barn och alla andra jag älskar. Jag vill hinna läsa alla böcker, lyssna på all musik, följa varenda steg i mina barns liv. Dödsångest, kanske det kallas, trots att jag inte planerar att dö på länge länge. Jag hoppas verkligen att de som tror på himlen har rätt, för en evighet i ovetandes mörker känns för läskigt, och att tänka att varje år för mig närmare ett paradis känns lite lättare att bära.

Nej, men, så att… Det är kul att fylla år nuförtiden.

Jag hoppas att jag kan komma till ro med mitt oundvikliga åldrande och att jag lär mig ta tillvara tiden, så att det inte känns som att den rinner mig ur händerna. Igår kväll var det jobbigt. Idag känns det lite lättare. Men det gör det kanske när folk ler åt en och säger grattis, och när det kommer presenter, och hälsningar på mobilen. Imorgon inleder jag mitt liv som trettioettåring och kanske kan de morbida tankarna hålla sig undan till trettiotvåårsdagen, åtminstone.