frkn felicia

Okej, nu har jag tagit mig an den andra boken i ACOTAR-serien av Sarah J. Maas, A Court of Mist and Fury (eller ACOMAF, om man hänger på sociala medier). Jag säger som jag sa inför min recension av den första boken; brace yourselves, här kommer åsikter.

Boken börjar med en traumatiserad Feyre, plågad av mardrömmar och posttraumatiskt stressyndrom, som försöker navigera sig i den nya verkligheten som faerie, förlovad med en lika traumatiserad och mardrömsplågad Tamlin (som han tyvärr fortfarande heter). Nu har även Tamlins gamla bästis Ianthe anlänt till herrgården, och hon osar dåliga nyheter. Feyre lider, helt förståeligt, enormt av det som hände under berget i slutet av den första boken och hon har svårt att göra ens de mest basala saker, än mindre planera ett bröllop, vilket Ianthe då tar över helt. Samtidigt har Tamlin inte möjlighet att se hennes lidande, eftersom han är så upptagen med att hantera sitt eget. Feyre tynar bort, olycklig, och på bröllopsdagen ångrar hon sig, skickar en panikslagen tanke till Rhysand, som direkt kommer och hämtar henne. Resten av boken utspelar sig i Rhysands hem (mer eller mindre).

Överlag tyckte jag om boken. Min ödmjuka åsikt är att den var bättre än den första, eftersom det händer mer under hela boken, allt är inte inklämt på de sista hundra sidorna. Jag tyckte att beskrivningen av Feyres PTSD var både intressant och, kan jag tänka mig, verklighetstrogen. Jag tyckte det var väldigt roligt att få lära känna Rhysand och hans hem, och vänner, och att få en större värld att leva mig in i. Jag har dock ett par punkter jag skulle vilja lyfta:

• Smeknamnen. Alltså vad är författarens besatthet av att ge alla karaktärer smeknamn? Dessutom enstaviga sådana. Rhysand blir Rhys, Azriel blir Az, Cassian blir Cass, Morrigan blir Mor, Tamlin blir Tam. Jag känner en massa människor som heter olika saker, jag gör inte såhär med något av deras namn. Visst har några av dem smeknamn, men aldrig första stavelsen i deras namn. Det hade varit mer verklighetstroget om Cassian kallades för Gandalf för att han vid en maskerad klädde ut sig till honom (som stämmer för en av mina kompisar), eller att Morrigan kallades för sitt efternamn för att det en gång fanns en till med samma förnamn i gänget.
• Ingen dör. Det här tycker jag både är bra och dåligt, och det är också väldigt vanligt i fantasy. Men nu har de här personerna varit utsatta för sådan fara, och till och med varit dödligt skadade, så många gånger att någon av dem behöver plocka ned skylten snart. Skulle inte askträ vara dödligt för faeries? Två av dem har blivit beskjutna med sådana pilar, men lever fortfarande, och det känns lite godtyckligt alltihop. Ej namngivna karaktärer dör ju hejvilt. Så… snart behöver någon viktig dö, tyvärr.
• ”När” utspelar sig det här? Det här är egentligen en förbjuden fråga för mig, eftersom fantasy är fantasy och saknar koppling till vår historia eller värld, den behöver därmed inte följa verklighetens regler. Men jag tycker att uppbyggnaden av just den här fantasyvärlden är lite oklar. Å ena sidan har de korsetter, livstycken och trippla kjolar, värmer upp enkla stugor med eld och måste jaga för att få kött, å andra sidan kan hon sätta på sig leggings och en stor tjocktröja, värma konservsoppa på spisen och gå och klubba. Allt det här händer i samma värld och tid, och jag har svårt att få en tydlig bild av hur de lever. Det hänger inte ihop.
• Sexscenerna. Alltså jag är ingen pryd person, men sexscenerna i den här boken krävde att jag tog korta pauser i läsningen. Jag blev generad, och jag blir aldrig generad. De känns också något forcerade, som att hon visste att hon behövde klämma in något hysteriskt explicit för att sticka ut i mängden av romantacy-böcker som kommer ut. Det är en ganska vanlig fantasybok fram tills att den inte är det, då är den porr i ett kapitel, och sedan vanlig fantasybok igen.

Jag vill också passa på att bemöta de gissningar jag gjorde när jag hade läst den första boken, och nu vill jag varna för spoilers, för här avslöjar jag viktiga saker som händer i slutet av boken:

• ”Tamlin dör” gissade jag. Det stämde inte precis som jag tänkte det, men det har ju begåtts ett karaktärsmord av rang, så det är ju nästan sant. Den till synes perfekta mannen har förvandlats till en kontrollerande, misogyn diktator som svälter sina undersåtar, ser människor som ägodelar och samarbetar med ondskan själv för att ta tillbaka någon som lämnade honom helt frivilligt.
• ”Feyre blir tillsammans med Rhysand” hade jag ju helt rätt i. De är till och med mates, vad nu den svenska översättningen på det blir. Själsfrände? När de får reda på det och börjar kalla varandra för ”my mate” behöver jag ta fram skämskudden. Herregud, ingen i hela universum hade sagt så, med undantag kanske för de där killarna som filmar sig själva när de ligger på kudden och pratar sensuellt med ”sin tjej” och lägger ut det på sociala medier.
• ”Nesta och Elain får ta en större plats” hade jag delvis rätt i. De var inte med mer i den här boken, men hade större påverkan på handlingen och kommer definitivt att ta en större plats framöver när de, precis som jag förutspådde, kommer till Prythian. Jag är också omåttligt stolt över min förmåga att koppla ihop Elain och Lucien. Det första som hände när hon blev förvandlad till faerie var att de blev mates. Mmmm, har jag läst lite fantasy eller?
• ”Amaranthas ring med Jurians öga kommer spela roll” var kanske också en lågoddsare, men det stämde ju. Jurian är tillbaka, oklart än så länge i vilken roll och omfattning, men tillbaka är han och än så länge har det inte varit bra för våra huvudpersoner.

Nu är Feyre tillbaka hos Tamlin och Lucien, och jag tänker dra igång med tredje boken direkt. Återkommer med en ny djuplodande och insiktsfull recension när jag fått tillräckligt med tid att ta mig igenom de sjuhundra sidorna.