Vecka 47 har bara ett par timmar kvar och nu känns det verkligen som att mörkret börjar ta ut sin rätt. Det var länge sedan jag var såhär trött, och med tanke på att jag har två små barn hemma säger väl det något. Det är mörkt när jag kliver upp och det är mörkt när jag har slutat jobba. Det var tur att snön kom och gjorde världen något ljusare, och synd att regnet sedan kom och fick ljuset att försvinna. Även en trött vecka har ett soundtrack, och här kommer det:
Barnen har fått dille på Teletubbies. Jag visade ett avsnitt en gång för att se hur dagens barn reagerar på det, och sedan dess har vi lyssnat på den här låten några gånger om dagen. Det är sådant som gör att folk blir psykotiska, skulle jag tro.
När vi var yngre och fräschare delades en låt som heter ”I play Pokémon Go” hejvilt. Det var ett litet barn som hade skrivit och spelat in en låt om Pokémon Go, och några år senare, när tidigare nämnda barn kommit in i målbrottet, släppte han en låt som heter ”I wanna be a furry”. Den låter som Panic! at the Disco ungefär, inte alls som att han bara är 13 år gammal när han spelar in den, är otroligt catchy och helt jävla ridiculous. Nils gillar Pokémon Go-låten, och när vi spelat den kommer alltid Furry-låten, som vi gillar. Sedan sjunger vi på den hela veckan.
Lyssnade på P3 Musikdokumentär om Lil Wayne tidigare i veckan och förfärades över vad den alltför unga rapparen i beroendeställning utsattes för i musikbranschen. Folk är inget annat än sjuka i huvudet. Men kom då, under avsnittets gång, att tänka på att jag faktiskt också hade en kort Lil Wayne-period, däromkring när Lollipop släpptes. Mmmm, tänk att lilla 14-åriga Felicia gick omkring där och lyssnade på Got Money i min mp3. Vilken syn.
Efter Lil Wayne kom ett avsnitt om Shakira. Min respekt för henne ökade drastiskt när jag fick höra att hon skriver och producerar sina låtar själv. Hade ingen aning om det? Kul i alla fall!
Säger väl sig självt egentligen. Säsongens första snö!
Igår skulle vi gått och sett Kishi Bashi på Kulturhuset Stadsteatern, men det fanns ingen barnvakt, så vi fick sitta hemma. Det stoppade oss inte från att lyssna på honom i våra små högtalare dock. Så bra!
frkn felicia 
Lämna en kommentar