frkn felicia

Som jag har tjatat om den senaste tiden har det varit väldigt mycket på sistone, därför kommer här två veckors soundtrack samtidigt. Lyssna och njut på den saliga blandning som är mina två senaste veckor.

Quincy Jones gick ju och plockade ned skylten, 91 år gammal, och då kan man väl få passa på att lyfta fram några av hans bättre verk. Inte för att jag tror att han har gjort så mycket dåligt egentligen, men Michael Jacksons Thriller får väl ändå läggas på någon form av topplista. Och inte visste jag att han hade varit gift med en svenska? Quincy Jones alltså. En Ulla Andersson, tydligen, som också är mamma till Quincy Jones III.

Den här låten gick på radio en dag när vi satt i bilen och jag fick sådan feeling. Höjde tills jag inte hörde något annat och bara njöt. Ibland bara får man ta sig sådana där stunder, (i princip) oavsett vad som händer runtomkring.

När jag har det stressigt finns bara en Spotifylista för mig. Det är min ”Odödligt”-lista, som har musik från 1950- till 1980-talet, framför allt soul och lugn pop. Sätter jag igång den listan går pulsen ned direkt. Det är svårt att få panik när en len röst sjunger om the rubberband man eller om att sitta på the dock of the bay eller om en prästs son som gör snuskiga saker.

Förra helgen var vi ju och bowlade på Rock and Bowl, där man ska kunna bowla och lyssna på rock. Bowlingen gick sådär, då banan strulade och datorn räknade käglorna fel hela tiden. Rocken var också sådär, de spelade för det mesta bara mindre kända låtar av ännu mindre kända band. Men. Zombie av The Cranberries spelade de typ tre gånger på en timme. Och den är ju bra.

Radion var på i bilen en dag när Ida Kjos blev intervjuad. Ni vet, systern till den där elitidrottaren som dog av cancer för ett tag sedan, efter en lång kamp. Hon (och hennes bortgångne syster) släpper bok om kampen, och under intervjun om boken spelades den här låten. Det var Elins, systerns, favoritlåt och spelades både när hon dog (herregud) och under hennes begravning. Hjälp, vad berörd jag blev när jag hörde det och den. Hur orkar man sitta i direktsändning och lyssna på den låten igen, som syster? Förstår inte.

Nils har länge varit en Frost-kille through and through. Han har kollat på Frost och Frost II om vartannat i snart ett år, men nu har han äntligen upptäckt något annat. Kommande år kommer vi alltså se Bilar 1, 2 och 3 om och om och om igen. Kul med omväxling! Undra vilka filmer vi kommer se 2026…

Herregud vad jag relaterar till den här textraden som cirkulerar på nätet:

I was looking for a job, and then I found a job and heaven knows I’m miserable now

In my life, why do I give valuable time to people who don’t care if I live or die?

En låt jag tänker mycket på nu när det närmar sig förskolestart för barnen. I fredags var vi och hälsade på förskolan första gången, och även om det kändes helt okej när vi var där och jag på riktigt kände igen mig från min tid där känner jag mig inte redo. Blir man någonsin redo för att barnen blir större?

Igår var vi och kollade på Dreamgirls på Chinateatern. Den var bra! Lite synd att huvudpersonerna var så hesa att det ibland var svårt att höra vad de sjöng, men jag kunde föreställa mig hur bra det hade varit om de hade haft rösterna. Rekommenderar ändå!