frkn felicia

Varning för rant!

Något som också har hänt de senaste dagarna, samtidigt som allt har gått i ungefär tvåtusen kilometer i timmen, är att barnen har fått förskoleplaceringar. Som vi också har tackat ja till. Även om de fick plats på den förskolan som vi sökte i första hand, och också samma förskola som jag gick på ett litet tag när jag var liten och som verkar bra och som alla är nöjda med och de inte börjar förrän i januari och så vidare, så är det som att en liten ångestklump landade i min mage sekunden jag fick beskedet. Och den har inte försvunnit.

Jag pratar ganska mycket med nära och kära om min motvilja till att barnen ska gå på förskola, och får i princip alltid höra samma argument för att lämna bort mina barn till främlingar. Jag tänkte nu, mest för min egen skull, förklara varför argumenten inte biter på mig. Och FÖRLÅT alla som blir triggade av det här, det här grundar sig endast i min egen ångest, jag dömer ingen som sätter sina barn på förskola ångestfritt och jag vet att ni bara försöker hjälpa mig. Men för mig har det blivit extremt laddat, och det är knappt så att jag förstår varför själv.

”Barnen utvecklas så mycket av förskolan” är en sak jag får höra väldigt ofta av föräldrar som själva har sina barn på förskolan och vill peppa mig. Fint, tänker jag, men det gör mig också lite rädd. För mitt mål är inte att göra mina barn stora så fort som möjligt, jag vill att de ska få vara små så länge de behöver. Jag har dessutom aldrig märkt att Nils, som varit hemma med oss hela sitt liv, skulle vara långt efter sina jämnåriga i utvecklingen. Rent egoistiskt vill jag också poängtera att all utveckling som sker någon annanstans får jag ju själv inte bevittna, och eftersom barnen är mig till låns en kort tid i livet vill jag insupa så mycket jag bara kan.

”Barnen har så kul på förskolan” är också ett argument jag har fått möta. Min enda fråga till det blir: hur vet du det? Självfallet är det väl så att de flesta barn ändå har kul på förskolan, och förskolepedagoger vet i regel vad de gör. Men hur vet man? Det här kanske är mitt kontrollbehov som kickar in, eller min bristande tilltro till främlingar, men jag tycker att det känns svårt att helt lita på främlingar som på ett sätt också får betalt för att säga att barnen har kul.

Om jag ska vara helt ärlig hade det varit svårt för mig att lämna ifrån mig barnen även om det hade varit så att barnen hade jättekul på förskolan och utvecklades precis i den takt som var rätt för dem. Som små barn är de så utsatta. De är helt i händerna på vuxenvärlden och behöver lita på att de vuxna ser och förstår vad de behöver. Jag är livrädd för att lämna över det ansvaret till någon annan innan barnen själva har lärt sig vad som är rätt och fel och innan de kan kommunicera vad som inte känns bra och varför.

Jag vet att de flesta barn inte vandrar iväg själva från förskolan och drunknar i grannens pool. Jag vet att de flesta barn inte blir utsatta för sexuella övergrepp av personal på skolan. Jag vet att de flesta barn inte mobbas och förnedras av sina kompisar, tvingas stoppa in pinnar i könsorgan eller blir fastbundna vid träd och lämnade ute i kylan och mörkret. Och ursäkta att jag tar upp alla de här sakerna, jag vet att det är vidrigt att bli påmind, men det är saker som har hänt barn. De senaste åren. På förskolor i Sverige. Ursäkta mig om jag blir lite nervös över att lämna bort barnen hela dagarna.

Av alla jag har pratat med om det här har det varit en person som förstått mig och sagt det. Det var, lite oväntat, VD:n på min arbetsplats. Hon berättade att hon fick panikångestattacker när hennes barn skulle börja på förskolan och att hennes partner fick ta alla lämningar under hela förskoleperioden. Hennes tips var att tvinga sig själv att bli morgonpigg och börja jobba när det fortfarande halvt var natt, så att man slapp vara hemma och säga hejdå och sedan kunde hämta barnen jättetidigt istället. Det kanske skulle vara något för mig.

Jag tror aldrig att jag kommer tycka det känns okej att lämna ifrån mig mina barn. Inte när de är så små. Och så får det väl vara då. Det får lov att vara jobbigt, helt enkelt. Det får vara jobbigt eller så får vi flytta, så att jag kan vara hemma längre. Kanske värt det.