frkn felicia

Inte bara är det mörkt och grått hela tiden, utan det är också stressigt. Det är den 13 november och jag kan knappt förstå att hösten har börjat. De senaste två veckorna har varit helt hysteriska. Jag jobbar hela tiden, och när jag inte jobbar har vi någonting planerat. Ibland har vi någonting planerat även när jag jobbar. Det är upp tidigt, duscha, åka buss, jobba, ha möten, hantera IT-kaos, skriva, äta framför datorn, åka buss, gå hem, åka till veterinären, laga mat, bada barn, läsa böcker, lägga barn, somna, vakna, kolla på Gilmore Girls, hänga tvätt, ta disken, maila försäkringsbolag, skriva inköpslista, stupa i säng och så om igen. En massa vuxet viktigt tråkigt jämt, som Alfons säger.

Klart att det har varit fina stunder, flera stycken faktiskt. Men jag känner inte att jag hinner med. November kör slut på mig. Det är tur att jag tar lite bilder ibland, så att jag kan komma ihåg vad jag gör. Hade någon frågat mig vad jag gjorde förra veckan hade jag inte kunnat svara utan att kolla i min mobil först. Så nu låtsas vi att ni har frågat, och så kollar vi i min mobil.

Jag har gått upp tidigt och ätit frukost själv. Eller, jag önskar att jag hade varit själv, men är det inte barn där så är det katter där. Och två av dem ser ut såhär när jag äter min ostmacka. De tycker vanligtvis, och framför allt på morgnarna, att det är oerhört orättvist att endast människorna får äta människomat, och tycker att de har lagstadgad rätt till min frukost. Till och med Märta, ett år, har lärt sig ”pppsssccchhh”:a på dem när de hoppar upp på bordet.

Jag var och tog blodprover på vårdcentralen och missade bussen till jobbet när det var timtrafik. ÅH. NEJ. GUD VAD TRÅKIGT att jag var tvungen att sätta mig och jobba på ett café. Ännu tråkigare att jag just då inte hade fått några mail och därför istället kunde ta fram min bok. Verkligen.

Ett av barnen går igenom en fas där han tycker att det är jobbigt att gå och lägga sig. Speciellt i sin egen säng. Så han fick somna i soffan, och jag kunde stjäla några minuter med min bok. Inte heller jättetråkigt, faktiskt.

Har påbörjat en barnrättsstrategutbildning via jobbet och fick därför ta mig in till söder en helt vanlig solig torsdagsmorgon i november. På tal om saker som inte är tråkiga. Jag, som jobbar i en av Stockholms tråkigare förorter till vardags, tyckte att det kändes otroligt lyxigt att få gå inne i stan sådär till vardags. Känns nästan konstigt att det en gång var just vardag att göra det, när jag jobbade i Vasastan.

Nils börjar få slut på ställen att parkera sina bilar. Den här var ny.

I lördags firade vi min bror, tre månader för sent. Han önskade sig, och fick, en bowlingkväll med sina syskon och respektive, och Pelles bror. Vi började med att äta mat på Bird Söder, vilket var helt fantastiskt gott! Sedan tog vi en minst sagt stärkande promenad till Mariatorget och bowlade på Rock and Bowl. Förutom banstrul och att den räknade strikes när man inte fått ned alla käglor och sådant var det jättekul! Men eftersom vi är gamla nu (och vi hade en ensam barnvakt med en vaken ettåring) orkade vi inte länge, och tog tåget hem i helt rimlig tid.

Söndagen, Fars dag, var otroligt grå och gick i matens tecken. Vi åt frukost länge, tog en promenad ned till cafét och fikade, stödhandlade mat på Coop, gick hem och lagade middag, åt med min bror och när barnen gått och lagt sig tog vi fram chipset. Ingenting annat hann vi.

I övrigt har jag jobbat jobbat jobbat. Det är mycket nu, och förra veckan jobbade jag till mellan fem och sex på eftermiddagen tre av fem dagar. Jag, som vanligtvis har väldigt lugnt på jobbet och är van vid att kunna lägga upp min tid själv, har varit i chock. Det är också väldigt svårt med två små barn, och jag känner att jag behövs någon annanstans hela tiden. Jag hoppas att den hektiska perioden snart är över, och att jag har tid för alla delar av mitt liv igen. Annars får jag väl sluta. Barnen kommer fan först.