Jag har helt ärligt aldrig läst Denise Rudberg tidigare. Jag har lagt henne i samma fack som Camilla Läckberg, och som snobb och fantasyfantast har jag inte haft något direkt intresse av den typen av böcker. Men jag fick de två första delarna av Denise Rudbergs serie Kontrahenterna av en kompis, och tänkte att jag skulle ge det en chans. Av baksidan att döma innehöll boken en massa ingredienser som kan ge en intressant story; andra världskriget, starka kvinnor, fyrtiotalets Stockholm, mystik och en romantisering av historia.
Nu har jag läst den första delen, Det första chiffret, och alltså helt ärligt är jag positivt överraskad. Det finns vissa meningar jag skriver om i mitt huvud när jag läser dem (är det bara jag som gör så?), och jag tycker att det hade kunnat hända lite mer (det är väldigt uppenbart en första bok i serie och innehåller mest uppbyggnad), men jag gillar det ändå! Det är lättläst, det är roliga karaktärer, det är ett nostalgiskt fyrtiotals-Stockholm (även om jag som Tolkien-fan hade mått bra av lite mer målande beskrivningar, kom igen, ge mig lite ingående beskrivningar av hur solens strålar genom det glesa lövverket dansar på stenfasaderna i det myllrande Gamla stan).
Boken handlar om tre helt olika kvinnor som på helt olika sätt blir valda av regeringen för att genom signalspaning hjälpa till att knäcka tyskarnas kod. Den utspelar sig år 1940, när Nazi-Tyskland fortfarande växte och ingen visste exakt vad som hände. En tid av rädsla och rykten och misstro. Elisabeth, Signe och Iris, som kvinnorna heter, utvecklar snabbt (lite väl snabbt, säger mitt kritiska öga) en stark vänskap och visar sig tillsammans vara livsviktiga för den svenska regeringen. Starka kvinnliga kodknäckare som spränger normer och nazister, heja!
Min största fråga efter att ha läst boken är dock denna: vad jobbar kvinnorna egentligen med? Boken går ju ut på att de får jobbet, och gör det. Men jag kan för mitt liv inte förstå exakt vad de gör? Antingen är det Denise Rudberg som har beskrivit det dåligt, eller så är det jag som är dum. Jag tycker mest det verkar som att de sorterar papper och kokar kaffe och att det är männen som stänger in sig i ett rum och gör själva kodknäckandet. Det kanske finns, och jag hoppas nästan att det finns, en poäng med det, och att det visar sig i senare böcker. Det vore ju tråkigt om de tre normbrytande kvinnorna får ta baksätet bakom några män, även i skönlitteraturen. Eller så gör det ett jätteviktigt jobb, som jag bara inte har uppfattat. Får väl fortsätta läsa helt enkelt.
frkn felicia 
Lämna en kommentar