frkn felicia

Okej, den här frågan är inte svår att svara på. Jag är mest stolt över mina barn. Punkt. Eller inte punkt, för jag skulle vilja utveckla mitt svar lite. Jag förutsätter att alla föräldrar är stolta över sina barn, det är ju något som bara kommer i samma stund som man hör det första skriket – den där förmågan att kunna bli stolt över att ens barn har bajsat, eller ställt sig upp mot soffkanten, eller tagit tag i skeden. Jag kommer ihåg den första gången Nils greppade en leksak, jag var så stolt att jag filmade skiten och skickade till hela familjen. Låt oss säga att de inte var riktigt lika imponerande, om än väldigt stöttande såklart.

Så självklart är ungarna det jag är mest stolt över. Och egentligen (nästan) allt som har med dem att göra (kanske inte alltid hur jag hanterar svåra situationer när jag är hungrig eller trött eller, gud förbjude, både hungrig och trött). Men att jag har skapat två små människor med och av min kropp, att vi sedan har klarat två förlossningar och två spädbarnstider. Att barnen växer upp till att bli fina små människor, som älskar djur och böcker och bilar och att vara utomhus. Att de är snälla och trevliga och bara skriker på offentliga platser om de verkligen verkligen verkligen inte vill göra något, typ sätta på sig jackan eller gå från biblioteket eller så. Att Nils säger ”välkommen” när någon kommer hem till oss och att Märta vinkar till förbipasserande.

Jag är stolt över det mesta de gör. Inte allt, såklart, barn gör mycket dumt också. Men det mesta. Och att de finns är det jag är mest stolt över i mitt liv. Förlåt för tråkigt mamma-svar.