Tjabo

Häromdagen var vi tvungna att säga hejdå till Tjabo. Han var min mans hund, och ingen man glömmer i första taget. Sedan vi fick barn har vi inte kunnat ha honom hos oss någonting, eftersom han var 50 kilo tung och ej barnvänlig, om än väldigt snäll med vuxna. Han har istället bott hos min svärmor, tillsammans med bland annat sin egen dotter, och han har haft det väldigt bra. Men nu är han inte mer. Och han fattas oss.

Han hade, förutom en imponerande fysisk hydda, en otroligt stark personlighet. Han krävde. Inte bara träning och aktivitet, utan också uppmärksamhet och kärlek. På ett bra sätt. Att vara nära Tjabo var att lära känna honom. Det gör också tomrummet efter honom så mycket större, och trots att livet går vidare och barnen inte riktigt förstår och tar sitt så känns det nästan konstigt att vardagen bara rullar på. Borde vi inte ha en begravning? Borde inte någon hålla tal? Vad gör vi nu då?

Det har varit lite tyst här i veckan, och det här är varför. En familjemedlem har lämnat oss, och vi försöker navigera i det nya, det lite mörkare.

Hejdå, min stora lilla vän. Tjabo, Tjab-tjab, Sälen. Vi kommer sakna dig.