frkn felicia

Tvåårig bröllopsdag innebär ju pappersbröllop, vilket i sin tur innebär att jag och Pelle skulle hitta presenter av papper till varandra. Hans present till mig var papper gånger två. Jag fick (pappers)biljetter till Fotografiska museet, där, ni vet, det hänger fotografier av papper. Kul ju! Så vi fixade barnvakt och åkte iväg bara vi två ensamma, för första gången på jättelänge.

Det var en fantastiskt fin höstdag i stan. Hade vi vetat att vädret skulle vara såhär hade vi kanske åkt in tidigare och gått en runda på Skeppsholmen innan. Nu kom vi istället iväg för sent på grund av att både jag och Pelle strax innan tåget gick kom på att vi båda såg medelålders ut (han gjorde inte det, men tyckte det, jag gjorde det). Om inte medelålders i alla fall som att vi inte köpt nya kläder på typ tio år. Vilket stämmer. Ens gamla kläder funkade ju ett tag, sedan kom pandemin och då behövde man inte kläder, och sedan kom barn och då prioriterade man bort sina kläder. Så allt är omodernt och, i mitt fall, för litet. Så jag tror att vi blev en sisådär 90 minuter sena eller något sådant.

Vi åkte in främst för att se Emilia Bergmark-Jiménez utställning Födas och att föda, med bilder från förlossningsrum. Det är en sådan där grej man bara är intresserad av att se om man själv har fött barn, och jag skulle tro att det sattes bebisrekord på Fotografiska i lördags. Det var bebisar överallt.

Utställningen var helt fantastisk (förutsatt att du själv varit med om en förlossning, om du inte redan har fött barn, men planerar att göra det, ska du inte, jag upprepar, inte, gå dit). Otroligt starka bilder, med motiv som visade allt från supergulligt till rentutav äckligt. Jag fick fantomsmärtor i snippan när jag gick där, men blev samtidigt lite sugen på att göra om det. Kanske med en fotograf där? Jag var redan lite gråtig från utställningen, men när vi såg den lilla filmen om utställningen som spelades i ett angränsande rum brast det för både mig och Pelle.

Där visades en liten filmsnutt från en förlossning, precis när bebisen kommer ut. Mamman tog emot bebisen själv och fick hjälp med att lägga bebisen på sin mage. Hon skrek till lite när bebisens kropp kom ut och frågade sedan lite stressat ”vad ska jag göra nu?”. Personalen småskrattade lite och svarade ”ingenting, du får säga hej”. Och det var så fint. För det är ju precis så. Förlossningen är ett sådant jäkla arbete, och du kämpar varenda sekund för att få ut den där bebisen. Men när den är ute är ju arbetet slut, och ditt jobb är nu bara att lära känna det lilla liv du skapat. Man får äntligen äntligen äntligen säga hej.

Alla utställningar vi såg efter Födas och att föda (alltså resten av utställningarna på Fotografiska) kändes liksom lite onödiga. Allt var platt efter de där starka känslorna. Såhär några dagar i efterhand kan jag tänka tillbaka och tycka att utställningen med Feng Li’s bilder (White Nights in Wonderland) också var bra, men där och då var det mest en plats att diskutera förlossningsbilderna på. Vi tog dock ett varv på hela museet innan vi begav oss. Utanför såg det ut som en tavla, med oktobersolnedgången som lyste upp de gula och röda träden på Skeppsholmen och Djurgården.

Middag åt vi på Stigbergets Fot, ett hopplöst trångt och alldeles för populärt ställe med goda hamburgare och fantastisk bön-nachos. Vi tog en promenad längs Götgatan och reflekterade över att vi tyckte det var väldigt sent och var redo att åka hem, medan nattlivet inte ens nästan hade kommit igång än. Vi tog tåget hem med barnfamiljerna och pensionärerna och hann komma hem innan Nils hade gått och lagt sig (Märta fick vi pussa på i sömnen). Tänk va, livet.