frkn felicia

När jag stod och duschade imorse, sen, stressad och jättetrött, kom Nils och Pelle in för att kissa. Eftersom Pelle är föräldraledig, och han och barnen kan sova hur länge de vill, brukar jag ha de första stunderna på morgnarna för mig själv när jag jobbar. Noll centimeter av mig är en morgonperson, så det är ganska bra för alla inblandade att jag får de där stunderna. Det fick jag inte idag. Pelle försökte prata med mig. Jag försökte tvätta håret och komma i tid till mötet samtidigt. Jag tyckte att jag svarade på ett nästan omänskligt trevligt och engagerat sätt, med tanke på att det var nästan mitt i natten och jag var ungefär lika pigg och fräsch som den där åsnan i Nalle Puh. Det tyckte inte Pelle.

”Är du inte glad idag, Felicia?” frågade han, nästan lite orolig.

Jag vill bara ta en stund här och påpeka absurditeten i den frågan. Inte glad? Nej, jag är inte glad. Klockan är ensiffrigt. Det finns ingenting i livet att glädjas åt innan klockan tio. Det vet alla. Han är också gift med mig, han borde veta att jag inte är glad på morgnarna. Glad finns inte i mitt vokabulär innan lunch. Dessutom frågade han om jag var glad ”idag”. Dagen hade inte ens börjat. Det förutsätter för det första att man kan ha andra känslor än ren och skär fatigue de första vakna timmarna, och för det andra att den eventuella känslan då ska hålla sig hela dagen. Ingenting av det stämmer.

Jag blir mer och mer övertygad om att morgonpigga personer har en släng av psykopati, efter att ha levt med en (morgonpigg alltså, inte psykopat) i sex år. Och när forskning också visar att kvällspigga är smartare än morgonpigga (se här om vår överlägsna kognitiva funktion) och att morgonpigga har en högre dos gener från neandertalare (read and weep) kan jag inte annat än att le lite, trots att klockan bara är tjugo över tio. Är du inte glad idag, Felicia? Vilken fråga…