frkn felicia

Nu har snart vecka 39 passerat och det har varit… en vecka. Jag har jobbat, haft en kompetensutvecklingsdag mellan 09.30 och 16.30 EN FREDAG (ville skjuta de som planerat in det), vi har fixat och plockat en del hemma, barnen har varit gulliga och ibland inte så gulliga och vi har firat en kompis som fyllt 30 år. Det har varit sol och regn och ganska varmt, men också ganska kallt. Träden börjar bli gula, men är också fortfarande ganska gröna. Ni hör ju. Det har varit en vecka, vars soundtrack kommer nedan. Lyssna och njut!

Okej, kalla mig gammal, men jag tycker det här är Sabrina Carpenters bästa låt? Med åldern växer också tydligen en countryådra fram i alla kvinnor. Det är ingenting jag är stolt över, men det är heller ingenting jag kan göra någonting åt. Jag får bara böja mig för genetiken, acceptera det faktum att jag inte är cool längre och lyssna på min musik i hörlurar. Hennes bästa låt och hennes två bästa lines:

A boy who’s jacked and kind, can’t find his ass to save my life

och

Jesus what’s a girl to do? This boy doesn’t even know the difference between there, their and they are, yet he’s naked in my room

Den här låten räddade en utmanande (dålig) kväll när alla var trötta (arga) och ingen ville laga mat och ingen ville äta och ingen ville vara rimlig. Den här låten började spelas, jag höjde och istället för att tjura och snäsa hade vi danskalas i köket. Tack gode gud för Redbone.

Igår firade ju jag och min man sex år tillsammans, och ingenting är så mycket Pelle som den här låten, för mig. Vi blev ju tillsammans (typ) under en kompisresa till Budva i Montenegro, och kvällarna där spenderades på uteplatsen på vårt AirBnb-boende med musik, chips och öl. Jag tror att vi lyssnade på den här låten flera gånger varje kväll, tack vare Pelle? Det gör absolut ingenting, den är jättebra, och jag förknippar låten väldigt starkt med den perioden och med honom.

Den här låten spelades när jag satte igång radion en morgon och jag hade den sedan på huvudet hela dagen. Hela. Dagen. Jag satt under ett möte och nynnade på den omedvetet, så mycket på mitt huvud var den. Den är bra, det är inte det, men jag kanske inte själv hade valt just textraden ”cherry cherry boom boom” om det är något mina kollegor ska ertappa mig med att sjunga.

Det här albumet, AM av Arctic Monkeys, lyssnade jag väldigt mycket på när det kom, vilket jag ser nu är elva (11) år sedan. Herregud, vad jag är gammal. Anyway. Jag har i princip inte lyssnat på det sedan dess. Häromdagen började jag dock av någon outgrundlig anledning att nynna på Do I Wanna Know?. Och sedan var jag tvungen att lyssna på hela albumet. Det var fortfarande bra.

Vi firade en kompis 30-årsdag igår och hon hade hyrt nedervåningen på Haket på Söder. Där fanns det karaoke minsann. Den här låten kördes som typ nummer två, och både jag och Pelle fick någon form av PTSD-symtom när den började spelas. Nils har lyssnat på den här låten oooootroligt mycket. Bara via mitt Spotifykonto spelades den här låten 256 gånger under förra året, och säkert lika många gånger på Pelles. Och min systers. Och hennes sambos. Och våra föräldrars respektive konton. Ja, ni fattar. Det visade sig att vi inte alls kunde texten, men vi gjorde ett gott försök.

Det var veckans soundtrack! Nu kör vi vecka 40!