Idag har jag och Pelle (officiellt) varit tillsammans i sex år. Det är egentligen sex år och två månader, men eftersom min kära man är världens långsammaste så var det först två månader in i vårt förhållande, när jag i princip redan bodde hos honom, som han erkände att vi faktiskt var tillsammans. Det var kanske inte världens mest romantiska ögonblick. Jag fiskade lite efter någon form av bekräftelse under en hundpromenad och han sa ”ja, jag antar väl att vi är tillsammans” och sedan gick vi vidare. Mmmmm. Romansen lever, you guys! Jaja, han har andra kvaliteter.
Vi hade känt varandra i sex år innan vi blev tillsammans, så nu har vi varit ett par hälften av tiden som vi känt varandra. Stort! Som alla i ett förhållande vet är det inte alltid en dans på rosor, för att använda ett slitet uttryck, och ibland har Gud eller Djävulen eller vem som nu styr universum testat oss lite väl mycket, tycker jag. Men det är som att det har varit menat att det ska vara vi sedan vi skakade hand första gången i kön till en nattklubb, ett par månader efter studenten. Det bara är Pelle och Felicia. Och så ska det vara.
Från en nattklubbskö, och så några turer fram och tillbaka, till soliga stränder i Montenegro, till en trång etta, till ett hemsökt hus och så till slut till småbarnslivet i en villa. Calleth you, cometh I, älskling, and that’s just how it is.
frkn felicia 
Lämna en kommentar