Okej, nej, men jag behöver ju ändå skriva något om de fruktansvärt tragiska nyheterna som nådde oss alla idag. Dame Maggie Smith, kvinnan myten legenden, har gått ur tiden, plockat ned skylten, somnat in. Jag har alltid sagt att det finns två personer i världen som aldrig får dö. Den ena är Sir Ian McKellen, den andra är Dame Maggie Smith. Jag menar, vill man ens leva i en värld som hon inte finns i? Och nu har hon gått och dött ändå, trots att jag förbjöd det.
Inte bara var hon en perfekt professor McGonagall, med sitt strama utseende och korrekta hållning, utan även en helt lysande Violet Crawley. Vad hade Harry Potter-filmerna och Downton Abbey varit utan henne? Ingenting, det är vad. Det är väl ingen i världen som skulle påstå att Maggie Smith var en dålig skådespelare, hon har ju ändå vunnit två Oscars och haft en otroligt lång karriär, så jag kommer ju inte med några jätteskarpa spaningar här. Men den komiska timingen, hennes sätt att förmedla en känsla genom att bara snörpa på munnen lite och styrkan hon förmedlar genom att ta den platsen, en plats som äldre kvinnor sällan får ta känns det som, har förgyllt i alla fall mitt liv.
Nyheten som släpptes under inspelningen av Harry Potter and the Order of the Phoenix (om jag inte missminner mig), nyheten om att hon kämpade med bröstcancer, men ändå fortsatte filma, den poppar upp i mitt huvud ibland. När en dag känns tung eller en uppgift svår, då kan jag tänka på det. Att hon spelade in en film mitt i en cancerbehandling. Ja, jag har alltid haft en otrolig respekt för Maggie Smith. Men sedan har hon ju varit med mig sedan jag var liten också, i form av professor McGonagall. Och det kommer hon fortsätta vara, med mig och med hela världen, som är en lite mörkare plats idag än vad den var igår.
frkn felicia 
Lämna en kommentar