Septemberpromenad

Idag hann, och orkade, jag ta en promenad (utan barnvagn eller sällskap) för första gången sedan Märta kom (tror jag?). Det kändes väldigt ovant och väldigt skönt. Kunde bara sätta på min hörlurarna, välja min egen musik och gå? Utan att behöva vänta på någon eller putta en barnvagn eller ta kisspauser. Jag kunde gå på grusvägar och skogsstigar utan problem, bara det! Det var otroligt vackert disigt skogsfiltrerat septemberljus som min stackars iPhonekamera absolut inte kunde fånga, även om den gjorde sitt bästa.

När jag gick där och tittade på Ronja-skogen reflekterade jag över hur lyckligt lottad jag är att jag bor som jag bor. Fem minuter åt ena hållet har jag en fin badbrygga vid en sjö, fem minuter åt andra hållet har jag en mossig skog, och fem minuter åt ett tredje håll ligger tågstationen som tar mig in till huvudstaden på en halvtimme. Det är så lätt att ta sin vardag för givet när man är barn, för jag har ju ändå bott såhär (precis här) en stor del av min barndom, men som vuxen förstår man hur svåråtkomliga vissa saker är. Som det perfekta läget på ett hus. Eller bara ett hus. Eller bara en bostad, egentligen.

Tänk att det ser ut såhär när jag går in på min tomt. När jag satt i en hyreslägenhet i Tyresö med två rumskompisar och försökte spara ihop till en insats för att kunna köpa en etta trodde jag aldrig att jag åtta år senare skulle stå med en villa. (Nu är det ju lite fusk, såklart, eftersom vi köpte av min pappa och därför slapp budgivning och marknadspris och sådant, MEN ÄNDÅ.)