frkn felicia

Jag tar stolthet i att jag är en ganska medveten och rimlig person i allmänhet. Jag är inte den som brusar upp eller avfärdar fakta eller blundar för saker. Förutom när det kommer till resande. Jag förstår att det inte är bra att flyga, men jag kan bara inte acceptera det. Nu har inte jag flugit på två år och innan dess hade det gått tre år sedan sist, så jag kanske inte är det största miljöhotet på internetet, men jag planerar heller inte på att sluta. Tyvärr. Förlåt.

Just nu sitter jag och drömmer mig tillbaka till Madeira, dit vi styrde kosan för vår bröllopsresa 2022. Vi ville åka någonstans som inte var för långt bort (eftersom vi skulle flyga med ett litet barn), men där det var varmare än i Sverige (eftersom det var oktober) och där vi inte hade varit förut (eftersom det alltid är roligare tycker jag). Så vi landade på Madeira. Det var vi och tiotusen brittiska pensionärer, typ. Men med en bebis var det perfekt. Vi var inte ute efter fest och stök ändå.

Kolla bara solnedgångarna! Och min man!

Vi bodda nära Funchal, Madeiras huvudstad. Kolla bara utsikten från lekplatsen som vi besökte med Nils! Rua de Santa Maria, med de målade väggarna, var också något alldeles extra. Jag skulle inte rekommendera att ge mig in där med en barnvagn dock, herregud vad det var trångt och krångligt. Vi besökte aldrig den botaniska trädgården, vilket jag ångrar när jag ser bilder som några kompisar lagt ut därifrån. Jaja. Vi får väl åka tillbaka.

Besöket vid Eira do Serrado, Nunnornas dal, på 1094 meter över havet, gav väldigt häftiga bilder och är såhär i efterhand en cool upplevelse. Men jag utvecklade en sådan fruktansvärt höjdrädsla när jag kom till Madeira? Jag har aldrig varit speciellt höjdrädd tidigare, men när vi kom dit (eller misstänker jag, sedan jag fick barn) blev jag nästan så rädd att jag blev arg. Pelle gick med Nils i en bärsele, framåtvänd, och jag får puls nu, två år senare, bara av att tänka på det.

Att åka på serpentinvägarna upp, och ned, var inte heller det mest avslappnade jag har gjort i mitt liv. Vi hade en skruttig hyrbil med en skruttig hyrbarnstol och vi mötte bussar och stora fordon på de små små vägarna utan vägräcke. Men det var otroligt vackert! Och vi kunde stanna på en liten rastplats för att fota lite medan Nils sov i bilen.

Câmara de Lobos är ett annat tips. Det var cirka hundra grader varmt när vi var där, och vi var där lite för tidigt för lunch (vilket nog hade varit gott, med tanke på att det är en fiskeby), men det var fint. Många verkade ta ett par eller några timmar där, vilket vi också gjorde, och det räckte nog ganska bra, då byn var liten och inte erbjöd mycket mer än estetik och fisk.

Porto Moniz, ett annat vackert turistmål, med naturliga pooler, fräscha offentliga toaletter och en enorm mängd krabbor. Här stannade vi faktiskt och badade ett tag, så gott det gick med en 9-månadersbebis som inte fick vara i solen, inte kunde krypa och inte ville sova.

Santana, med sina traditionella hus, var kanske det mest turistiga vi såg på Madeira. Jag, som inte skäms så mycket över att vara turist och göra turistiga saker, tyckte att det var roligt ändå. Vi åt veckans äckligaste mat dock, och jag skulle inte rekommendera den något skumma restaurangen utan gäster bredvid bussparkeringen. Jag beställde en tonfiskmacka och fick precis det. Torrt bröd med endast en stor grillad tonfiskfilé på. Inte vad jag hade väntat mig, och inte vad jag ville ha.

Det ställe som genererade flest bra bilder, men som utmanade min höjdrädsla så pass mycket att jag nästan började gråta, var denna utsiktsplats. Jag kommer inte ens ihåg vad den hette, något med himlen tror jag? Så varsågoda för det tipset, vilket bra resguide jag är. Det var en kortare vandring till platsen, och det såg precis ut som det gör i Rivendell i Sagan om Ringen. Jag var glad. Vi hamnade också ovanför en regnbåge, och jag tror att det är första gången jag ser en sådan uppifrån. Då var jag ännu gladare. När vi hade kommit långt från möjligheten att ramla ned i avgrunden och dö, då var jag gladast. Förutom att vi råkade krocka i en parkerad bil på vägen därifrån (haha sorry, Pelle, jag vet att du hatar när jag berättar det), hade klätt oss och Nils alldeles för tunt och fick panikköpa en tjocktröja för alldeles för mycket pengar var det en lyckad utflykt. Åk dit, om ni kan hitta det.

Vi bodde på Porto Mare Hotel i Funchal. Har inga som helst klagomål eller spydiga kommentarer att dela med mig av alls, tror jag, när det kommer till hotellet? Det var jättebra, rent och fräscht och alla var trevliga och det fanns pool och barnpool och hotellfrukosten var den bästa jag har ätit i hela mitt liv. Vi snittade en och en halv timma på frukostbuffén varje morgon, och jag gick upp ett antal kilo. No ragrets. Eller jo vänta. Jag skulle inte rekommendera room servicen. Vi fick tre av fyra rätter fel, en förrätt istället för varmrätt och jag fick ett ben i min vegetariska pasta. Och så var det det där med baren utanför vår balkong, ja. Den som spelade livecovers på What’s Up? med 4 Non Blondes varje kväll. Det var kanske inte heller någon höjdare. Se, jag fick med lite klagomål och spydiga kommentarer ändå. Men annars – top notch.

Och det var vår resa och mina tips. Jag är medveten om att det finns så mycket mer på Madeira, och att det verkligen går att utforska naturen och vandringsleder och mycket annat farligt. Vi var ju lite begränsade i och med att vi hade en bebis och vagn med oss överallt, men det funkade och vi fick se en massa vackra platser ändå. Jag skulle kanske inte åkt dit nu, när jag har (två) små barn som kan gå och springa och ramla, men är man utan barn, med en bebis eller med stora barn som har konsekvenstänk är Madeira ett fantastiskt resmål!